Det är väldigt synd om bloggen, minimal uppmärksamhet (så minimal att jag egentligen inte ens vill tänka på den) och så är det lite synd om Klotho också, som just nu har minimal ork.
När man helst placerar sin rumpa på en stol de få timmar jag orkade gå på bokmässan, ja då är det lite ynkligt faktiskt.
Men jag ska inte gnälla utan berätta om föremålet för min bultande hjärta.
Alain Mabanckou heter han och är en 44-årig kongoles som skriver romaner. Två finns översatta till svenska, Slut på kritan som jag köpte på bokrean i år och började läsa under semestern. Jag gillade det jag läste men ändå så gled boken ner i den stora “påbörjade-men-inte-utlästa”-högen. Upptäckte att han skulle vara med på årets bokmässan och tänkte att jag kanske behöver lite inspiration så jag gick på seminariet med honom och Lennart Hagerfors idag på torsdag eftermiddag (stackars Lennart, han kom lite i skymundan) och blev som sagt lite kär*.
En man uppvuxen med Lenin, Marx och billiga franska deckare i ett land där man läste ryska, förkastade engelska och tvingades ta till sig franska språket. En man som dedikerar alla sina böcker till sin mor, död sedan mitten av 1990-talet för han gjorde henne så besviken med sin första bok (lyrik) istället för att bli en advokat som en mor kunde vara stolt över. Som är stolt över sitt ursprung men som plockar godbitarna från andra kulturer och var vansinnigt rolig att lyssna till.
Så klart att jag köpte Ett piggsvins memoarer och fick den signerad.
*=Jag är väldigt lättantändlig när det kommer till män som kan konsten att hantera bokstäver.
Jag förstår dig! Jag såg honom också på bokmässan i olika sammanhang och visst är han lätt att bli förtjust i. /Therese
Kommentar av Holly Hock — oktober 22, 2010 @ 16:06 |
En riktigt god jul till dig, Klotho!
Kommentar av Vixxtoria — december 23, 2010 @ 21:15 |