Fragments of Haiku av MariaManuela
För haiku oavsett språk gäller:
Den är inte sentimental
Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
Den ska vara fåordig och undvika upprepningar
Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
Den ska undvika alltför starka adjektiv
Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga
Formen bör underordnas det poetiska innehållet
Den 28 augusti öppnar Östasiatiska muséet en utställning i (tidigare) hemliga bergrum under Skeppsholmen. Där kommer delar av den kinesiska terrakottaarmén att visas fram till den 16 januari 2011. Biljetter har redan börjat säljas så jag antar att de räknar med anstormning.
Terrakottaarmén består av uppåt 8000 soldater och den uppfördes på order av kejsare Qin Shi Huangdi, som regerade från 246 till 210 f Kr. De skapades för att vakta hans grav i närheten av Xian, och cirka 700 000 arbetare ägnade nästan fyrtio år åt att färdigställa armén där alla soldater har individuella ansiktsuttryck. Terrakottafigurerna är av naturlig storlek och blev naturligtvis ett arkeologiskt fynd i världsklass då de upptäcktes i mitten av 1970-talet.
Jag såg utställningen i Düsseldorf, i den gamla postterminalen vid Hauptbahnhof och det var en fascinerande upplevelse att vandra omkring och titta på dessa mästerverk i lera. Det är såpass många föremål, soldater, som är med i utställningen att man får en gnutta känsla för hur det ser ut i Xian och jag blev helt överväldigad. Utställningen under jord i Stockholm kan verkligen rekommenderas och jag är faktiskt sugen på att se den igen.
Min egen soldat verkar trivas mellan böcker om Berlin och Italien. Jag hade gärna köpt på mig en större figur, men tyvärr var det cash only som gällde så syrran och jag skrapade ihop till denna.
Tre av tanterna* var de som stannade till sist på min december-AW och då och där bestämde vi oss för att göra utflykter ihop. Den första blev en tripp till Borås i lördags, där den främsta anledningen var att njuta av Lars Lerins akvareller på Borås konstmuseum och den andra anledningen var helt enkelt att umgås. En femte tant hängde på och i en liten Skoda fabia for vi så till Borås, där vi hann shoppa (på Ittala-outleten, de som numera växer upp som ogräs över hela landet) och äta en god sushi-lunch på Eest i centrala stan innan det var dags för guidad visning av Lerins akvareller.
Det var vansinnigt mycket folk på guideningen och jag fokuserade på att ö h t hörav vad museichefen sade och satsa på att se tavlorna i lugn och ro i efterhand. Det är dock värt att gå på guideningen för man får många anekdoter och ledtrådar till Lerins målande. Det är en mycket passionerad museichef de har i Borås (och väldigt välklädd konstaterade L och jag).
Att Lars Lerin är en egensinnig konstnär är knappast något nytt, men det är första utställningen jag varit på där verken varit uppsatta med häftkuddar och knappnålar och publiken blivit uppmanad att hjälpa till att fästa verken om det är så att de verkar trilla ner. Jag föll fullkomligt i extas över hans bokhylleväg och även mindre verken med objekt (lösöre enligt Lerin) och aldrig har det väl kliat så mycket i mina fingrar och själ om att få äga något av dem. Jag gjorde dock inga överilade utfall utan nöjde mig med att köpa några vykort. M3 köpte boken En liten konstnär och den kommer jag nog också att kosta på mig. Är dock lite sugen på hans bok Uthus också.
Jag fotograferade några valda delar av hans verk, men de gör sig inte riktigt rättvisa med en mobilkameras hjälp tyvärr. Utställningen pågår fram till 7 (eller 9) mars och det är väl värt en omväg att åka till Borås för detta. Annars kan man alltid besöka Lars Lerins eget konstmuseum i Laxholmen i Värmland.
Jag tror jag kan hävda att vi alla fem var nöjda med dagen och med att umgås med varandra. Återigen en kommentar från L: ”En helt ny värld öppnar sig”, när hon fick reda på vad H sysslade med. Vi var verkligen en blandad kompott med människor där vissa känt varandra i tjugo års tid (A och jag) och andra träffades för första gången. Det blir definitivt fler utflykter tillsammans.
*= L:s kommentar under bilfärden, om att vi är tanter, gillar jag bättre än att bli kallad tjej vid 40 års ålder.
…för att köpa biljetter och så visar det sig att de släpps först imorgon kl 0600. Suck!
Det blev ett besök på Pilane gravfält (på Tjörn) också, för att kolla in konstverken som utplacerade i naturen bland gamla gravar och fårskit. Stövlar är att rekommendera, även om det är uppehåll, eller rejäla promenadskor. Flip-flop eller tunna sandaler gör promenerandet väldig mycket mer obekvämt. Det är en del av promenadstråket som är relativt sank och en annan del kräver en gnutta bergsgetsgen.
Sol är önskvärt, men det skedde inte under vårt besök så större delen av tiden var paraplyerna uppfällda.
Konstverken då? Jo, det var många fina verk och vi fick med oss en karta med kortfattad kommentar om varje verk, d v s placering i naturen, namn på konstnär och verk men inte så mycket mer. Jag skulle vilja veta mer om tankarna bakom konstverken och även valet av placering (även om vissa av dem har självklara platser). Tyvärr så får man inte så mycket mer information på hemsidan (pilane.com).
Här kommer några av konstverken:
Vi gick i närkamp med lejonet i plast och gips av belgiern Johan Tahon. Leoniden heter konstverket. Från sidan är det lejonlikt men ser man verket framifrån så är det nästan mänskliga drag istället för ett djuransikte.
Otroligt vacker skulptur i trä av Jonas Holmqvist som förändrar karaktär efter solens gång (men eftersom solen ö h t inte sken när vi var där så märkte vi inget av det). Tournesol heter den och tyvärr blev fotot som visar den ”längs med” inte bra så jag kan tyvärr inte visa upp den effektfulla sidan.
Vägen till det här konstverket (eller väg och väg, stig och berg är mer passande) är onekligen den krångligaste vägen och jag rekommenderar verkligen stadiga skor här. Leo Pettersson från Henån (grannön Orust) har gjort konstverket Sprung av pil. Här syns bara en liten del av det samt en dimmig utsikt mot Pater Noster och Marstrand.
Nästa verk är också gjort av Leo Pettersson och heter Ur. Jag undrar om han har skapat dessa verk (detta och verket på bilden ovan) utifrån platsen och placeringen av dem. Med tanke på att han är verksam på grannön så finns det viss grund för min spekulation. Dessutom så säger han i en artikel i GP att han kallar verket Ur för att det vrider sig upp ur dammen.
(Konstverket är de två ”pinnarna” som syns i andra änden av dammen och bilden är inte speciellt bra, jag vet.)
Tre hemlösa djur av Laura Ford
En gigantisk saké-mugg som heter Après la pluis (Efter regnet) av Nicole Tran Ba Vang
En otroligt häftig skulptur, Kneeled Shadow II i rostfritt stål och sten av spanjoren Jaume Plensa. Den är med största sannolikhet ännu vackrare när solen skiner.
Jag tycker Pilane och konstuställningen där är en häftig upplevelse, konst som inte visas på självklara sätt uppställda i en konsthall med vita väggar utmanar upplevelsen. Med största sannolikhet är också det fler besökare som åker till Pilane som en kul grej än som gör detsamma när det gäller att besöka en konsthall, tyvärr skall väl tilläggas. Mitt sällskap var en Orustfödd Tjörnbo som inte till fullo uppskattade utställningen men som de flesta vet så är det inte lätt att vara profet i sin hembygd.
När M2 och jag kollade in böckerna på Höganäs outlet så fastnade vi båda för en barnbok med helt fantastiska teckningar, Myrornas drottning är försvunnen (turligt nog fanns det två exemplar kvar så vi fick varsitt ex). Jag skrev om den i ett tidigare inlägg och Snowflake önskade att få se bilder från den och jag beslöt mig för att läsa igenom den innan den fick ett eget inlägg.
Det är en detektivhistoria och handlar om sökandet efter rödmyrornas drottning. Berättare är detektiven Löddersnut, som också representerar lagen bland rödmyrorna och till sin hjälp har han assistenten Vällingben, allmänt kallad Ville. Jakten på drottningen tar dem iväg på hisnande äventyr, långt bort från djungeln.
Boken är skriven av Fred Bernard och illustrerad av François Roca, originalets franska titel är La reine des fourmis a disparu. Utgiven i Sverige på Tago förlag 1996.
Jag googlade på Roca och hittade helt otroliga illustrationer av mannen ifråga, man kan göra de mest oanade fynd bland barnböckerna. (Gillar inte systersonen boken så funderar jag på att skära ut bilderna och rama in dem för bilderna är vassare än texten). Roca är född 1971 och verkar vara väldigt produktiv, han har illustrerat flera av Fred Bernards böcker men jobbar även med andra författare.
Fotat med mobilkamera på en veranda i Halland och bilderna blir något ljusare än vad de egentligen är:
Enligt en skröna fick Hjo sitt namn efter en munk, som efter ett oväder på Vättern slängdes iland på västra sidan skrev Hic Jacet Otium i sanden (Här vilar friden). Nu är ju iofs Vättern en nyckfull sjö, där åtskilliga råkat illa ut genom århundraden, men ett stadsnamn är kanske inte resultatet av oväder.
Vi (jag, M3 med sambo) for på utflykt för att vara med på invigningen av Hjos nya konsthall samt för att picknicka på Ekornavallen på vägen upp. Ekornavallen är en fantastisk forminneslämning som ligger mellan Gudhem och Varnhem, med gravkamrar från stenålder, bronsålder och järnålder. Det är väl värt en omväg från E20, kanske framförallt den här tiden när det är så otroligt vackert i skog och mark.
Bilden ovan visar gånggriften Girommen
Gravröse från bronsåldern
Väl framkomna i Hjo så blev det en gudomlig glassupplevelse hos Österhagenglass.
Så var det dags att knyta upp knuten (inte klippa av bandet) och förklara Hjos konsthall öppnad. Till vänster syns de tre initiativtagarna till konsthallen.
Vernissagemat
Konst av Linda Bähni Thomas
Konst av Petra Gunnarsson
Om man tittar ut ur Konsthallens fönster ser man båthamnen i Hjo.
På vägen hem stannade vi till vid Suntaks gamla kyrka, en vacker liten kyrka från senare delen av 1100-talet med inredning från 1600-1700-tal. Fotot är taget vid 2200-tiden. Svenska sommarnätter och även gryningen är helt magiskt i mitt tycke och jag har en förkärlek för att besöka äldre platser vid dessa tider. Ljuset brukar vara fantastiskt och dessutom slipper man andra turister.
Äntligen är detta inlägg ute, det har legat som utkast i mer än två veckor, för resan gjordes sista lördagen i juni.
sade en förläggare till mig en gång för rätt många år sedan, apropå läsande och visst är det få böcker som man inte lär sig något av. Eller hittar någon företeelse/person/ställe som man blir nyfiken på. Jag upptäckte t ex Caspar David Friedrich när jag läste Håkan Anderssons bok Breven. Jag har besökt ställen som jag läst om i böcker och skapat mig en bra allmänbildningsnivå tack vare mitt läsande.
(Bild ovan av Caspar David Friedrich, Die Winterreise)
Man lär sig saker från film också, i gårdagens film (Jag har älskat dig så länge) så hörde jag talas om en flod och två personer som jag blev nyfiken på samt ytterligare en konstnär men det namnet klarade jag inte av att ha kvar i huvudet efter filmen.
Först var det Orinoco, som Juliettes kontaktperson hos polisen är helt fascinerad av och drömmer om att besöka. Enligt Wikipedia är det en 2140 km lång flod i Venezuela, och enligt polisen i filmen har ännu ingen lyckats lokalisera dess källa.
Vid en middag så ifrågasätter kvällens värd Lea (som är litteraturvetare) hur hon kan undervisa i litteratur utan att tycka om Eric Rohmer och hävdar att han är en Racine för 1900-talet. Rohmer var litteraturkritiker innan han blev teater- och filmregissör och han bytte namn när han bytte karriär (för att dölja för sin mor att han sagt upp sig från sitt lärarjobb). Den tidigaste filmen jag hittar med honom är I lejonets tecken (Le signe du lion) från 1959 och den senste En höstsaga (Conte d’automne) från 1998. Rohmer är född i Nancy, där denna film utspelar sig så jag antar att det är en av anledningarna till att han inte bara omnämns utan också blir föremål för en hätsk diskussion. Sen vet man ju inte vilken relation Philippe Claudel har till honom heller. Rohmers namn var inte helt obekant för mig, men inte förrän jag googlade på honom kunde jag placera honom.
Jean Giono omnämns av en av Leas kollegor, när han är på konstutställning med Juliette. (Juliettes svar till honom blir någonting i stil med ”tror du att allt kan levas genom böcker”). Giono är en fransk författare (1895-1970) vars böcker utspelade sig mestadels i Provence. På svenska finns bl a Fallet Melville, Må min glädje vara, Husaren på taket, Vårvinden och Mannen som planterade träd. De två sistnämnda utgivna 2000 och 2006 och finns att köpa hos Adlibris, så det är ytterligare böcker att lägga till önskelistan.
Jag har några kollegor som ägnar all tid på jobbet åt att lösa korsord (förutom den tid de faktiskt arbetar) och detta har pågått sedan förra sommaren då mycket personal och lite att göra resulterade i att större delen av arbetsdagen ägnades åt korsord. Även sen det blev mer arbete att utföra så löser de korsord varje dag, förmiddag, lunch och eftermiddag. De har fått en korsordshjärna, vilket betyder att man gör de mest våldsamma associationer som en icke-korsordshjärna (som min) inte ens kan föreställa sig. Men jag börjar så sakta lära mig.
Några exempel: Testat på fyra bokstäver = KINA (ja man ska läsa det som te-stat), Finner man solur på fem bokstäver = STIAN (so som i gris och lur, tja som i tupplur), Husdjur på åtta bokstäver = TAMKATT (här fanns ett av T:na och då sade en av kollegorna direkt TAMKATT).
Min hjärna hänger inte alls med där, den är helt enkelt otränad. Jag gillar egentligen mest kunskapsbaserade frågor som Lenins namn (ULJANOV) eller belgisk drottning (sju bokstäver så det utesluter ASTRID och blir FABIOLA). Men man blir allmänbildad av korsordlösande, t ex så vet jag numera att man kan ”LUA” ål, inte för att jag vet vad lua är. Ett ord som jag lärde mig snabbt i korsordsbranschen är Solgud på två bokstäver = RA, som är en av de nödlösningar en konstruktör får ta till då det kniper.
Jag lämnade hemmet för att sätta sprätt på ett presentkort på Duka (eftersom de har blivit uppköpta av Cervera så kommer inte Dukas presentkort vara giltiga så länge till) och äntligen köpa den nagellacksflaska som jag trängtat efter i mer än ett halvår men inte kunnat förmå mig till att köpa ”bara så där”. Nu blev det äntligen av och dessutom införskaffades åtta äggkoppar till det facila priset av 59,50 istället för 198,00. Att jag dessutom köpte en knippe toppar och skjortor på Kapp-Ahl lämnar jag därhän, men man kan väl lugnt säga att övrig shopping gick på lika mycket som presentkortet.
Jag är otroligt svag för Åsa Jungnelius design och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att äga Long lasting fire no 6 m flera, men tvivlar på att min ekonomi tillåter det.
I hård konkurrens med bl a en av mina favoritregissörer, Alexander Mörk-Eidem fick hon DN:s kulturpris 2009.
Tema: Rubric. Blogga med WordPress.com.
