Jakten på en hemresa

M1, en av mina bästa vänner befinner sig i London. Numera är det ofrivilligt eftersom deras hemresa var planerad till fredag den 16e. Ända sedan i torsdags har vi spånat alternativ via sms och i nuläget ser det ut som om de tar sig till Oostende via färjan från Dover och därefter vidare till Bryssel för att hitta tåg eller buss upp till Sverige.

Tänk vad naturen fortfarande kan ställa till det för människan! Och vad praktiskt det är med teknisk utveckling som mobiltelefoner och internet, men synd att de lade ner passagerarfärjan mellan Sverige och England.  M1 försökte kolla med DFDSTorline men eftersom det är en maxgräns på ca tio passagerare (eller snarare färre) beroende på antalet chaufförer som åker med så har de platserna snabbt bokats upp. De kom inte ens fram på telefon till dem.

Jag ringde deras resebyrå, Airtours, och fick till svar att de inte kan hjälpa till för det är force majeur, och det är klart att konsekvenserna av ett vulkanbrott inte tillhör det som vanligen påverkar resenärer.

SAS hade ordnat två bussar från Charles de Gaulle men det upptäckte jag för sent för att det skulle kunna vara ett alternativ för dem.

M1 var ute och reste när det var snökaos i Sverige i februari, då tog hemresan drygt tjugo timmar längre tid. Jag vet inte riktigt om hon skall ge sig ut på några fler resor den närmaste tiden… Fast först måste hon komma hem från England.

Jag misstänker att rätt många kommer att göra en tilläggsförsäkring på sina reseförsäkringar ett tag efter detta, jag funderar själv på det med tanke på att jag har en resa inbokad till just London den 6 maj.

Brutet löfte

Ibland måste man helt enkelt bryta sina löften, i lördags så blev det en sådan dag. Jag hälsade på min mammalediga kollega på i hennes hem på Tjörn och jag erkänner att det var jag som föreslog loppisbesöket. Att såhär i efterhand hävda att jag bara ”ville titta” känns inte helt ärligt, men jag var å andra sidan inte jakt efter någonting utan har ändå ett visst fog för att säga ”spaning”. Jag fingrade på rätt många föremål men lade ifrån mig dem, förutom den lilla glasugglan som fullkomligt skrek åt mig att ge den ett hem.

Bokutbudet så först inte så givande ut men, men vid en närmare granskning så hittade jag fem böcker som jag lite latent/halvhjärtat letat efter. Jag har ingen lista med böcker i handväskan med titlar jag är på jakt efter (och det är faktiskt besvärligt ibland när minnet spelar mig små spratt) utan tror att jag kommer ihåg alla böcker som jag faktiskt skulle vilja äga (det gör jag inte). Först sprang jag på Hallarna av Émile Zola som jag gärna velat ha, efter det så var det I hennes skor av Jennifer Weiner som jag missat på bokrean och som grädde på moset, alla tre delarna av Alberte-serien av Cora Sandel. Fem böcker och en uggla för 40 kronor var helt enkelt för bra för att avstå från och dessutom kan jag pricka av titlarna från min ”mentala vill-ha-lista”. Att det fortfarande är mars och därmed shoppingfri månad…tja, det är helt enkelt sånt som händer och jag har aldrig haft en stark karaktär (framförallt när det gäller böcker).

Fem tanter i Borås

Tre av tanterna* var de som stannade till sist på min december-AW och då och där bestämde vi oss för att göra utflykter ihop. Den första blev en tripp till Borås i lördags, där den främsta anledningen var att njuta av Lars Lerins akvareller på Borås konstmuseum och den andra anledningen var helt enkelt att umgås. En femte tant hängde på och i en liten Skoda fabia for vi så till Borås, där vi hann shoppa (på Ittala-outleten, de som numera växer upp som ogräs över hela landet) och äta en god sushi-lunch på Eest i centrala stan innan det var dags för guidad visning av Lerins akvareller.

Det var vansinnigt mycket folk på guideningen och jag fokuserade på att ö h t hörav vad museichefen sade och satsa på att se tavlorna i lugn och ro i efterhand. Det är dock värt att gå på guideningen för man får många anekdoter och ledtrådar till Lerins målande. Det är en mycket passionerad museichef de har i Borås (och väldigt välklädd konstaterade L och jag).

Att Lars Lerin är en egensinnig konstnär är knappast något nytt, men det är första utställningen jag varit på där verken varit uppsatta med häftkuddar och knappnålar och publiken blivit uppmanad att hjälpa till att fästa verken om det är så att de verkar trilla ner.  Jag föll fullkomligt i extas över hans bokhylleväg och även mindre verken med objekt (lösöre enligt Lerin) och aldrig har det väl kliat så mycket i mina fingrar och själ om att få äga något av dem. Jag gjorde dock inga överilade utfall utan nöjde mig med att köpa några vykort. M3 köpte boken En liten konstnär och den kommer jag nog också att kosta på mig. Är dock lite sugen på hans bok Uthus också.

Jag fotograferade några valda delar av hans verk, men de gör sig inte riktigt rättvisa med en mobilkameras hjälp tyvärr. Utställningen pågår fram till 7 (eller 9) mars och det är väl värt en omväg att åka till Borås för detta. Annars kan man alltid besöka Lars Lerins eget konstmuseum i Laxholmen i Värmland.

Jag tror jag kan hävda att vi alla fem var nöjda med dagen och med att umgås med varandra. Återigen en kommentar från L: ”En helt ny värld öppnar sig”, när hon fick reda på vad H sysslade med. Vi var verkligen en blandad kompott med människor där vissa känt varandra i tjugo års tid (A och jag) och andra träffades för första gången. Det blir definitivt fler utflykter tillsammans.

*= L:s kommentar under bilfärden, om att vi är tanter, gillar jag bättre än att bli kallad tjej vid 40 års ålder.

Övertid och utveckling…

Det blev en sen kväll på jobbet och när jag väl kom därifrån var jag både trött och hungrig.

Kvällens ljuspunkt var dock när kollega R ringde från Budapest och efter att ha beklagat oss över arbetssituationen så började vi prata om hans hemstad. Jag besökte den som 19-åring, då var han en liten gosse på fem år. 1988 hade Ungern vänt sig alltmer mot väst, men det var fortfarande ont om ungrare som pratade engelska. Ryska för den yngre generationen och tyska för den äldre generationen. Mamma klarade sig på tyskan men jag som inte läst tyska ännu och definitivt inte ryska hade det svårare att göra mig förstådd.

Femtio öre kostade det att åka tunnelbana, och jag minns de enorma torgen där man kände sig väldigt liten när man korsade dem. Vår guide, en ungerskfödd judinna som kom till Sverige med de vita bussarna och blev kvar berättade om husen, visade oss på fasader med kulhål både från andra världskriget och Ungernrevolten. I Ungern behåller de husen, men byter namn på gatorna sade hon till oss. Ni svenskar behåller de gamla gatunamnen men river husen.

R:s uppväxt har verkligen varit som en virvelvind var det gäller utvecklingen. Ikväll pratade vi om Avatar, som vi båda sett helt nyligen. En självklarhet idag, men inte sannolikhet bara tjugo år tillbaka i tiden. Jag nämnde Göteborgs filmfestival för honom och frågade om ungersk film. Obefintlig och ointressant för en tjugosjuårig kille. När jag nämnde att jag såg en rumänsk film på förra årets festival fnös han åt mig och ifrågasatte varför jag gjort något så märkligt. Nu tyckte jag om den filmen, framförallt för att den var fascinerande i sin inblick i det rumänska samhället av idag (en deckare med mycket tydliga drag av I mördarens spår).

Jag tyckte att Budapest var en otroligt vacker stad och innan vi åkte så hade vi läst Clas Thors bok Budapest – Europas hjärta, som var både en handbok och historiebok för oss. Den följde också med i bagaget och var en utmärkt ciceron när man (jag) var ute på egen hand  och var begränsad gällande språkkunskaper.

Jag har fortfarande kvar de affischer jag köpte på ett museum, gigantiskt stora av tunt papper som stått invirade i skyddande fodral. Nu har jag kommit så långt att en av dem hamnat på insidan av en ram, om än så länge bara lutad mot en vägg och inte uppsatt. Den vackra handbroderade duken med tygservetter har ännu aldrig använts (mest för jag sällan har den typen av middagar) och den fantastiska kjolen med en enorm vidd ligger nog fortfarande i mammas källare. Använd på studentbalen men aldrig mer, eller åtminstone inte ännu.

Jag tappade bort min mamma också, en aningen omskakande upplevelse för en nittonåring. Hon vandrade från oss andra och missade bussen tillbaka till Budapest från den lilla byn vi besökt. Det var på den tiden utan mobiltelefoner så det tog några timmar av undran innan hon dök upp på hotellet efter att ha åkt lokaltåg och taxi.

Kalasbesök eller vi hade tur med vädret.

Det blev Kalasbesök på stan igår, men förstahandsalternativet blev ändrat. Tanken var att se Brustna omfamningar men A föreslog Tribute to Dusty Springfield och Augustilunch i Rom* istället. Vi började, som vanligt borde jag kanske skriva, med att fika på Brogyllens och vi pratade så mycket att vi missade nästan hela första kvarten på Dusty-konserten. Vi kom lagom till Son of a preacher man med Pauline och det fick mig nästan att gå ut från scenområdet och inte blev det bättre när kvinnan som presenterade artister och låtar var så otroligt fumlig/nervös/dåligt påläst att man blev generad å hennes vägnar. Sen hade det varit lite roligt med några små korta funderingar över låtval och vilken relation artisterna har/hade till Dusty, men förutom några hyllningar till Göteborg och kollegorna på scen var det märkligt tyst på den fronten. Medverkande artister var Marit Bergman, Rebecka, Törnqvist, Anna Maria Espinosa, Moto Boy, Tingsek, Pauline och Titiyo. Generellt sett och hört så hade de medverkande fantastiska röster men Rebecka, Titiyo och Marit märktes lite extra genom sin scennärvaro. Moto Boy var för mig en ny och mycket positiv upplevelse, fantastisk röst. Pauline hade också en helt fantastisk röst men personligen så tycker jag inte att hennes låtval passar henne, ännu, men om kanske tio år. Son of a preacher man är en fantastisk låt, men det är en låt för en äldre röst, en mogen kvinna som minns det förflutna.

Efter konserten så drog vi oss sakta bort mot Kronhuset och utomhusbio och passerade Gustav Adolfs torg på vägen. Där var det massor av stånd med matförsäljning (engelskt porslin, italienska väskor och en blomstermarknad med fantastiska priser) och vi hamnade framför det franska crêperiet, där vi fick möjlighet att öva franskan och A köpte en crêpe med Grand Marnier medan jag tog kokos och choklad.

Göteborgs filmfestival visar filmer både på Bio Roy och utomhusbio på Kronhusets vägg, på det sistnämnda stället är temat bordets fröjder, så vi såg Augustilunch i Rom, idag visas Sideways och på fredag är det Servitrisen. Sideways har jag i färskt minne och så bekväma bänkar är det inte att jag vill se om den, men på fredag så är planen att vi ska  se Servitrisen.

När biovisningen var slut började regndropparna falla.

Om äventyr i Göteborgs arkipelag*

Under lunchen i onsdags nämnde kollega M att han tänkte cykla till Hönö, varför frågade jag, varpå han replikerade att det är bra cykelväg dit. I den allmänna diskussionen om Göteborgs norra skärgård så avslöjade jag att jag endast tillbringat några timmar på Öckerö en höstdag för ungefär arton år sedan. Kollega K drog upp några andra öar som finns runtomkring, bl a Hyppeln. Just ön Hyppeln visade sig vara en helt vit fläck på min privata kartbok, vad jag kan erinra mig så har jag överhuvudtaget aldrig hört namnet förut. Kollega M påpekade att det var en trevlig liten ö och att restaurangen på ön serverade en god fisksoppa och skickade sedan över en länk från GP om just Göteborgs norra skärgård.

På kvällen ringde jag kompis K och frågade om hon kände till Hyppeln. Det gjorde hon inte, men ska vi inte åka dit på lördag frågade hon. Det var lite snabbare reaktion än jag hade väntat mig men sagt och gjort, tidtabell och planering gjordes upp. På lördag morgon kl åtta  blev jag upphämtad och så for vi först till Lilla Varholmen för att ta oss med färjan till Hönö, sedan susade vi vidare till Öckerö och Burö där färja till Källö Knippla, Hyppeln (och Rörö) avgick.

Kollega M hade varnat mig för att det tydligen var lätt att ta fel färja till Knippla respektive Hyppeln men väl på plats vid färjeläget var det ingen tvekan om vilken kö vi skulle stå i för att komma till Hyppeln. I sista sekunden (när vi såg att andra bilar köade) så bestämde vi oss att ta med bilen över, dagens första misstag. Den ursprungliga planen var annars att ställa bilen vid Burö och använda apostlahästarna.

Vi åkte ombord på färjan till Hyppeln och när vi hade tuffat ut så slängde jag ut en allmän fundering till K: ” jag såg att det var ju två destinatoner på färjan, undrar hur de planerar avfarterna från färjan?”. Var det två destinationer replikerade K, det såg jag inte, sen så släppte vi ämnet och diskuterade något annat.

Så lägger färjan till vid Källö Knippla och vi tittar lite förvånat på varandra men det visar sig bara vara avlämning av dagens tidning till kiosk/affären. Efter ytterligare en stunds tuffande så anländer vi till Hyppeln och vi gör oss redo. Till saken hör att vi står främst i rad tre (mittenraden). Grön lampa tänds för rad 1 och två bilar åker av, grön lampa tänds för rad två och gubben bredvid oss gör inte någon som helst ansats att åka av färjan. Vi blänger lite ilsket och upptäcker sedan att en bil backar ombord på färjan och ställer sig framför oss och sen stängs grindarna och färjan glider bort från ön. Trastar hade kunnat bygga bo i våra munnar när vi stirrade på varandra med häpen blick och K säger: ”jaha, så då finns det ytterligaren en destination på den här linjen”. ”Vi får helt enkelt åka av där” säger jag och därmed hamnar vi på Rörö.

Vi åkte av färjan och parkerar bilen för att försöka lösa detta mysterium, men det finns noll och intet att hämta i informationsväg vid färjeplatsen. Vi tar oss bort till ICA för inköp av förnödenheter (glass, kanelbulle och äpple) och tar sedan en liten tur på vägar av cykelvägsstorlek bland husen innan vi svänger in på vägen som är markerad med badplats. Ett dopp ska vi väl fixa innan vi gör ett försök att ta oss till den ”rätta ön”.

(Badplats på Rörö)

 

 

 

 

 

Efter att ha ätit glass, bulle och plaskat i havet så beger vi oss till färjan. Före oss i kön står två bilar och vi frågar den tillängliga chauffören i den ena bilen vad som gäller. Det är en hjälpsam men, visar det sig, okunnig dam. Hon säger åt oss att ställa oss i förturskön (den som vi trodde gällde för taxi, buss, ambulans och bofasta) så att vi är först på färjan.

Väl på färjan kör vi allra längst fram till grindarna med ett belåtet leende, mycket nöjda med oss själva. För säkerhets skull går K ut ur bilen för att säga till färjekillen att vi ska av på Hyppeln. Samtidigt som vi gör det börjar en av bilarna på färjan (lyckligtvis är vi bara totalt fyra bilar på en mittenrad) trixa, och börja vända sin bil. Färjekillen talar om för K att ska man av vid Hyppeln så ska man vara sist på färjan från Rörö och antingen så får man  backa på bilen för att sen köra av eller vice versa. Jag tänker för mig själv, det är inte sant och sen tittar K och jag på varandra och gapskrattar innan hon rattar bilen för att vända den.

Vi kom av på Hyppeln, badade och solade och åt en grymt god fisksoppa.

(På väg till badplats på Hyppeln)

 

 

 

 

 

I väntan på färjan som skulle ta oss till fastlandet kom vi i diskussion med mer erfarna färjeresenärer (boendes på Hyppeln, men troligen sommargäster) om våra äventyr och det där med placera sig i rätt kö för att komma av på rätt ö är tydligen det som piggar upp färjepersonalens mer enformiga rutiner. Kontentan av det hela var att de bestämde sig för att mejla till färjerederiet och klaga på den bristande informationen och det kommer jag också att göra.

Om vi hade ställt bilen som planerat så hade detta aldrig hänt och vi hade varit lyckligt ovetande om de problem som uppstår när ingen information får att uppbringa gällande bilars placering på små färjor med flera destinationer. Men vi lär komma ihåg denna dag.

*Skärgård är den korrekta benämningen men arkipelag är ett vackert ord så jag tar mig friheten att fuska lite med betydelsen.

Pilane gravfält – en konstutställning

Det blev ett besök på Pilane gravfält (på Tjörn) också, för att kolla in konstverken som utplacerade i naturen bland gamla gravar och fårskit. Stövlar är att rekommendera, även om det är uppehåll, eller rejäla promenadskor. Flip-flop eller tunna sandaler gör promenerandet väldig mycket mer obekvämt. Det är en del av promenadstråket som är relativt sank och en annan del kräver en gnutta bergsgetsgen.

Sol är önskvärt, men det skedde inte under vårt besök så större delen av tiden var paraplyerna uppfällda.

Konstverken då? Jo, det var många fina verk och vi fick med oss en karta med kortfattad kommentar om varje verk, d v s placering i naturen, namn på konstnär och verk men inte så mycket mer. Jag skulle vilja veta mer om tankarna bakom konstverken och även valet av placering (även om vissa av dem har självklara platser). Tyvärr så får man inte så mycket mer information på hemsidan (pilane.com).

Här kommer några av konstverken:

Vi gick i närkamp med lejonet i plast och gips av belgiern Johan Tahon. Leoniden heter konstverket. Från sidan är det lejonlikt men ser man verket framifrån så är det nästan mänskliga drag istället för ett djuransikte.

 

 

 

 

 

 

Otroligt vacker skulptur i trä av Jonas Holmqvist som förändrar karaktär efter solens gång (men eftersom solen ö h t inte sken när vi var där så märkte vi inget av det). Tournesol heter den och tyvärr blev fotot som visar den ”längs med” inte bra så jag kan tyvärr inte visa upp den effektfulla sidan.

 

 

 

 

 

                                                                         

Vägen till det här konstverket (eller väg och väg, stig och berg är mer passande) är onekligen den krångligaste vägen och jag rekommenderar verkligen stadiga skor här. Leo Pettersson från  Henån (grannön Orust) har gjort konstverket Sprung av pil. Här syns bara en liten del av det samt en dimmig utsikt mot Pater Noster och Marstrand.

 

 

 

 

Nästa verk är också gjort av Leo Pettersson och heter Ur. Jag undrar om han har skapat dessa verk (detta och verket på bilden ovan) utifrån platsen och placeringen av dem.  Med tanke på att han är verksam på grannön så finns det viss grund för min spekulation. Dessutom så säger han i en artikel i GP att han kallar verket Ur för att det vrider sig upp ur dammen.

(Konstverket är de två ”pinnarna” som syns i andra änden av dammen och bilden är inte speciellt bra, jag vet.)

 

 

 

 

Tre hemlösa djur av Laura Ford

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gigantisk saké-mugg som heter Après la pluis (Efter regnet) av Nicole Tran Ba Vang

 

 

 

 

 

 

 

En otroligt häftig skulptur, Kneeled Shadow II i rostfritt stål och sten av spanjoren Jaume Plensa. Den är med största sannolikhet ännu vackrare när solen skiner.

 

 

 

 

 

 

 

Jag tycker Pilane och konstuställningen där är en häftig upplevelse, konst som inte visas på självklara sätt uppställda i en konsthall med vita väggar utmanar upplevelsen. Med största sannolikhet är också det fler besökare som åker till Pilane som en kul grej än som gör detsamma när det gäller att besöka en konsthall, tyvärr skall väl tilläggas. Mitt sällskap var en Orustfödd Tjörnbo som inte till fullo uppskattade utställningen men som de flesta vet så är det inte lätt att vara profet i sin hembygd.

Fasta ritualer

Nästan varje sommar sedan M1:s  särbo skaffade sommarhus på Tjörn har jag åkt upp för ett besök med övernattning. De senaste åren har det skett transport med egen bil (ja, de första åren hade jag ingen bil och M1 inget körkort så då fick hennes särbo köra oss). Det är numera rätt fasta ritualer för vad som skall göras. Det är alltid en vända till Skärhamn där vi besöker de två antikvariaten samt kollar in hantverksförsäljningen som ligger i samma hus som antikvariatet i hamnen. Sen är det nästan alltid fisklunch, rätt ofta på Pater Noster men den här gången blev det tapas i Haddocks lilla sjöbod. En runda på Akvarellmuséet är också en självklarhet och årets utställning med Elsa Beskow är en publikmagnet av stora drag (sen så var det rätt kasst väder så alla seglare hade gått iland och vaggade omkring med oss landkrabbor).

(Just Sagan om den nyfikna aborren har jag läst åtskilliga gånger för systersönerna och den var en klar favorit, då)

Sen så blir det också en fika på Sundsby, som är en liten nyöppnad* pärla. En något suddig bild kommer här på biblioteket där vi satte oss istället för att i en gnutta eftermiddagssol sitta utomhus (men då är det ju på moderna tråkiga möbler).

 

*= I bemärkelsen ”de senaste fem åren” på ett ungefär…

Kors och tvärs i Västergötland

Min syster har Hannu Sarenströms trädgårdsböcker (den första fick hon faktiskt av mig en gång i tiden!) och jag har hans kokbok. Båda har vi varit nyfikna på hans trädgård. Hon tog med sig sambo och söner och så möttes vi nästan halvvägs, i Hällekis för Hannu hade sin trädgård öppen för allmänheten 17-18/7.

Det regnade hela vägen från Göteborg så jag var lite missmodig men det tog slut när vi väl möttes, på vägen i Hällekis (tyckte att bilen som jag mötte såg bekant ut). Vi stannade till vid vad jag tror är det gamla stationshuset i Hällekis, ett café som sålde matvaror och kläder med ekologisk och rättevistänkt ursprung. Förutom vägbeskrivning så köpte vi supergod glass från Österhagen i Hjo samt russin och te (ja, jag nöjde mig med glassen).

Väl utanför Hannus bostad tvekade vi, eftersom vi var först och undrade om vi kunde med att gå in. Även om det var ”öppen trädgård” så kändes det ändå lite som att tränga sig på. Min syster fick sin ”generade min” i ansiktet och ville gärna knuffa mig framför sig. Väl därinne mötte vi en trevlig Hannu som tog sig tid att prata och diskutera trädgårdsodling och stensorter. Förutom en spännande trädgård så fanns det också väldigt vackra stenblock utplacerade i trädgården, som små murar/sittplatser. Syrran blev helt förälskad i dem och funderade var hon skulle kunna ha liknande i sin trädgård.

Storebror frös och ville inte titta på blommor, han fick bokpåsen med böcker från Höganäs att botanisera i och var sen borta för världen. Lillebror följde med och spanade in både blommor och alla små figurer som fanns utplacerade här och var i trädgården. Hemma i deras egen trädgård är det mest vatten som lockar och storebror bygger på en damm och lillebror följer upp med en bäck.

Vi drog sedan vidare och åt medhavd lunch vid Blomberga hamn och tittade på vikingaskeppet Sigrid Storråda. Det var mulet men ganska ljumma vindar och inget regn.

Det gick inte att få med alla 24 meter av fartyget utan att undvika det moderna rastplatsbordet.

 

 

 

 

 

 

 

En ”modern” runsten.

 

 

 

 

 

 

 

Vägen mellan Hällekis och Blomberg är kantad av vackra hus med blommande trädgårdar. Vi spanade även in en butik med Gammalt och Nytt (där det förutom mycket gammalt skräp fanns tandborstar och hårläggningsmedel till salu, samt en burk med fiskbullar i hummersås, ålder okänd) och ett hantverkshus där det vävdes. Där lockade tuppen och hönorna mest men det fanns också en helt fantastisk blompiedestal.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi drog vidare till Lidköping men både handelsträdgården samt gårdsbutiken vi siktat in oss på stängde redan kl 1400. Lite trist så, så det blev en vända på Rörstrandsbutiken istället. Jag borde inte ha gått in där, för det är svårt att komma ut därifrån utan att ha tömt plånboken. Två tallrikar, en rund ugnsform, en glaskaraff och en gryta kändes nödvändigt, och ja, jag kommer att använda alltihopa.

När vi skulle ta oss till bilarna så vräkte regnet ner så vi kastade oss, sprang bort till bilarna och tog ett hastigt adjö.

Semester och utflyktsdagar

Har precis landat hemma och njutit av en härlig dusch med lätthanterlig termostat (borde inte klaga, dusch på sommarställen kan vara av relativt primitiv sort, men det är i a f skönt med lite mycket snabbare nättrafik) och planerat in nästa utflykt. Syster med systersöner skall mötas i Kinnekulle imorgon, så att vi kan titta på Hannu Sarenströms trädgård. Lyckligtvis är hennes söner hårt drillade i trädgård och växtlighet så de tycker att sånt är rätt kul också. Googlade lite och hittade vikingaskeppet Sigrid som kan vara en extra morot till grabbarna. Man kan dessutom åka dieseldrivet tåg mellan Hallsberg och Herrljunga som stannar vid samhället där båten ligger, men syrran tyckte det nog får planeras bättre än kvällen innan så de kommer att åka Saab.

Det blir m a o tidigt i säng ikväll (med tanke på att jag var vaken fyra i morse så är det inte så svårt att åstadkomma).