Ett eget rum

mars 30, 2007

Viva Italia!

Filed under: Uncategorized — klotho @ 23:13

Jag var sexton år gammal första gången jag åkte utanför de nordiska länderna, jag var också sexton år gammal första gången jag åkte på semester utan min mamma (hade åkt utan pappa ganska många år). Jag åkte buss till Italien, tillsammans med min kompis A som var i exakt samma situation som jag. Vi hade haft planer på att cykelsemestra i England (ganska så orealistiska) men det satte våra mammor P för. Våra mammor var dock inte speciellt beresta så de tyckte att Rimini på den italienska östkusten var helt okej… Faktum är att det var det, för vi var ungefär lika blåögda som våra mammor och hade ingen aning om Riminis rykte som partyställe. Vi var dessutom två mesiga flickor som inte partajade utan solade och åkte på utflykter. Jag började läsa italienska på hösten när jag började gymnasiet men det tog drygt tjugo år till mitt nästa besök i Italien.

Förra våren tog jag flyget (germanwings) från Köln (på romartiden deras nordligaste utpost) till Rom och tillbringade några väldigt varma dagar i staden. Jag åkte rundtursbuss och tunnelbana. Promenerade bland trånga gränder, åt ganska så mycket underbar italiensk glass. Lyckades av misstag besöka Fontana di Trevi (alldeles för mycket folk). Köpte en massa roliga pastasorter, köpte ett flertal väskor. Blev visslad efter på gatan (alltså, jag är alldeles för gammal och för mörkhårig för sånt!). Försökte prata italienska, åt en lunch för en astronomisk summa (då ingick både primi, secondi, contorni, dolci och vino) på en restaurang och köpte färdigmat i affären de flesta andra måltider som kompensation (bl a underbara kalla miniomeletter). Konstaterade att romare är korta människor, t om männen nådde mig inte mer än till axeln (jag är 175 cm över jorden). Diskuterade äktenskap och skilsmässor och vad som gällde i olika europeiska länder (Sverige, Italien och Holland) med en australisk-amerikanska och två holländare på B&B. Upplevde den nyckfulla tågtrafiken i Italien: första två tågen ut till flygplatsen dök aldrig upp, det tredje som till slut avgick var lika packat med folk som de afrikanska flyktingbåtar som försöker ta sig till Europa och tog en timme på sig till flygplatsen istf en halv. Förorsakade en viss orolig magkänsla hos mig men tack gode gud hade jag varit i god tid till stationen.

För någon vecka sedan klev jag upp kl 04.00 på morgonen för att ta flyget till Milano. Anlände till en ljuvlig försommarvärme och vi blev upphämtade av en av cheferna som hade en mycket italiensk körstil och han tog oss till vårt kontor och terminal i Milano (som alltid ligger de dock ”mitt ute i ingenstans” utanför stan) och fick en supergod lunch på en restaurang i närheten (gnocchi med ostsås som primo, kalvstek med svamp i tomatsås som secondi och så semifreddo som dolci mmmmmmmm). Möte hela eftermiddagen och därefter fortsatt vidlyft italiensk bilkörning till hotellet. Speciellt incidenten där han vänder och delvis kör mot mötande trafik var en upplevelse. Vi anlände en torsdag och torsdagkvällen tog vi med vår svenska kundkontakt (som tillbringat eftermiddagen på sitt lokala kontor) ut på middag. In till Milano på kvällen och till en restaurantgata där vi klev in på en som var specialiserad på olika osträtter. E och jag tog provsmakarmeny och höll på att äta ihjäl oss (och ändå lämnade vi rätt mycket mat). Det blev väl stabbigt med massa osträtter så sent (vi började äta vid 21.30-tiden) på kvällen men avslutningen var ett matminne som kommer att bevaras i minnet, länge: sorbet på grönt äpple med en doft av citron och calvados. Den var så underbart god att det vattnas i munnen bara jag tänker på den.

Fredagen var det möte och på eftermiddagen checkade jag och E in på vårt nya hotell medan min kollega återvände till Sverige. ***** var hotellet, och YSL hade konferens där när vi anlände. Tyvärr låg det också ute i absolut ingenstans (vilket visade sig vara lite omständligt på lördagen). A tog med oss hem till sig och sin by och bjöd sen på risotto milanese och jag var väldigt glad över att vi slapp åka tunnelbana hem utan istället fick skjuts hem av en av E:s italienska kollegor.

Jag var också glad över att upptäcka att mina italienskakunskaper inte var helt bortsopade från min hjärna, jag förstod hyfsat bra vad de sade när jag visste ungefärligt sammanhang och de inte pratade för fort. Fick dock bassning av A för att jag försökte prata italienska med hennes, där var det svenska som gäller ”för det är så många som pratar italienska med honom så alla svenskar SKA prata svenska med honom”. A är min svenska kollega som åkte ner för att jobba för sju år sedan och nu har italiensk sambo och en son på snart två år (och en dotter i magen).

Lördagen skulle E och jag ägna åt Milano innan vi skulle ut på kvällen tillsammans med mina kollegor och hennes. Efter en förtvivlad jakt på en buss som skulle ta oss till en (vad som visade sig ovanligt sunkig tunnelbanestation) tog vi oss in till centrala Milano och började utforskningen på en marknad. Jag köpte en scarf och ett par solglasögon och blev trött av att trängas med folk (E blev snarare utmattad av det). Därefter tog vi oss upp mot Il Duomo och hamnade i en livsmedelsaffär på vägen. Köpte alldeles för stora mängde torrone och jag hittade dessutom olivkräm, nötkräm samt senap som jag kände mig lockad att köpa. Det blev tungt att släpa det under dagen.

Det var skomässa i Milano när vi var där och gillar man mode (och drar svensk strlk 34-36 så är Milano en fantastisk stad (glömde att det man måste ha pengar att spendera också). Det finns säkert andra affärer också, men de är inte lätta att hitta för en förstagångsturist. Milano är sannerligen ingen stad man åker till för att njuta av en vacker vy. Den är mestadels rätt ful, sunkig och lortig. Dock äter man väldigt bra där, om än vääääldigt sent som alla italienare.

Nu har vi skickat ner påskägg, påskfjädrar och A har fått en chaufför att plocka ris åt henne så att hon kan pryda kontoret (påskris är inget som italienare använder för att fira påsk). Det vackra varma vädret har nu ersatts med betydligt kyligare grader så E och jag tajmade in trippen väldigt bra. Att den var lyckad ur arbetssynpunkt är ju egentligen huvudsaken.

Nästa tripp till Italien blir förhoppningsvis en ren och skär nöjestripp till Sicilien.

Vad jag köpte:

1 kg parmesanost

plastburkar

keramikskedar att lägga vid spisen som man sen lägger sleven som använts i grytan så kladdar man inte ner diskbänken

cantucci

sagolik tryffel

torrone (den med vit choklad och citron var suverän)

vykort (som aldrig skrevs och postades)

scarf

solglasögon

uppläggningsbestick

väska

nötkräm (till pasta)

olivkräm (till pasta)

senap

samt en flaska äppeldricka som smakade som ”vår” äppelsorbet men den drack jag upp på plats

En man med litet ansikte

Filed under: Böcker — klotho @ 20:07

Mitt förhållande till Helene Tursten är en aning kluvet. Det hindrade dock inte att jag kastade mig över boken som M hade beställt, men det var ren abstinens från min sida. Har inte haft något att läsa på över en vecka (okej då, något som jag varit sugen på att läsa…).

En man med litet ansikte är hennes sjunde bok i ordningen vilket betyder att jag inte har läst bok nummer fyra, fem och sex. Vad jag retade mig på i framförallt den första boken var den en kvasifilosofisk ton som bara kändes tröttsam (när Irene Huss funderade över ondska och annat).

I den här boken är fortfarande ondska och framför allt cynisk människohandel som hon skriver om, ett ständigt högaktuellt ämne som trafficking. Det är faktiskt för mig obegripligt hur ”vanliga” män kan utnyttja försvarslösa unga flickor (eller kvinnor) och sen köra hem i volvon till sambo och barn. Det får mig att må illa och jag är fullkomligt övertygad om att jag skulle ha lättare att acceptera att maken (en presumtiv sådan i mitt fall) var otrogen med en kollega på en konferens än om han köpte sexuella tjänster.

Åter till boken där en en ung flicka hittas mördad. Hon upptäcks av en slump när polisen jagar två biltjuvar som på sin våldsamma färd mejar ner och dödar en äldre man. Flickan får aldrig något namn, hon är en namnlös rysk eller centraleuropeisk ung flicka som blivit lurad eller tvingad in i ett liv som prostiuerad. Jakten på hennes mördare tar inte bara Irene Huss till sydligare breddgrader utan in bland hennes kollegor. I hennes privata sfär så prövar döttrarna vingarna utan föräldrarna samtidigt som hennes mor blir mer beroende av henne. Den är inte oäven även om Tursten aldrig kommer att bli någon favorit hos mig. Den är lättläst och Tursten är en driven berättare. Sen är jag lite svag för deckare (eller romaner i största allmänhet) där jag känner igen mig och här är det som vanligt många Göteborgsbilder, men vad jag vet så har hon ännu inte utrett något mordfall i Lunden. Det skulle kanske iofs kännas lite väl nära inpå.

Ärliga bruna ögon?

Filed under: Uncategorized — klotho @ 19:59

…eller en biljettkontrollant med ”psykisk” förmåga?Kvällen avrundades med en spårvagnsresa genom staden och mellan de två sista stationerna så var det biljettkontroll. Jag drog fram det lilla blå plasthäftet som rymmer plastkort och minst tre månadskorts kvitton (fyra vid senare, privat, kontroll) och kontrollanten visade som hastigast upp sitt kort och höll med två fingrar på mitt häfte och sade tack. Nu undrar jag hur han kan veta att kortet fortfarande var giltigt (ända fram till midnatt är det faktiskt det)?

Jag frågade aldrig utan nöjde mig med att lyssna på den kvinna i yngre medelåldern (antagligen obetydligt äldre än mig) som antagligen varit missnöjd med kvällens aktiviteter och blev sur över att hennes trovärdighet (återigen? Min spekulation) blev ifrågasatt (hon blev tvungen att visa upp sitt färdbevis och dessutom så kontrollerade han detta) och att hon märkte att synen börjat svikta eftersom hon inte kunde läsa hans namn på id-kortet som visades upp. Så hon påpekade skarpt att han var tvungen att hålla det stilla så att hon kunde ställa in fokus och att det var hon som avgjorde när hon kunde läsa namnet.

Jippi! Det går att lägga upp text i kväll…då blir det två för en…

mars 25, 2007

You’ve got mail

Filed under: Böcker — klotho @ 17:47

Kan inte påstå att jag var överdrivet förtjust i filmen You’ve got mail med Meg och Tom. The little shop around the corner var iofs förtjusande och Fox Book stores var ju ett väldigt stort komplex, men den förenkling som skedde i filmen var ju så oerhört tramsig. Allt stort är av ondo och allt småskaligt är bara bra…not.

Åk till en italiensk supermarket och njut av deras fantastiska utbud av matvaror; färsk fisk, kött, bröd m m (som jag gjorde förra helgen) och det kan det vara lika fantastiskt som att gå till den lilla grönsaksaffären på hörnet. Det är ju ungefär samma sak med en bokhandel, den lilla söta rara bokhandel med sin personal där allt blir personligt (förhoppningsvis) är väldigt trevligt men den kan ju aldrig konkurrera med utbudet i en bokhandel som har flera våningsplan till sitt förfogande. Jag tycker dock inte att man behöver utesluta vare sig det ena eller det andra. Jag har hittills två favoriter på bokhandelsfronten som ingår i kategorin stora komplex, men där jag ändå upplevt bra och personlig service. Den förstnämnda är Stern-verlag i Düsseldorf och den andra är Waterstones (den som ligger vid Piccadilly Circus). Jag gillar känslan att få sätta mig ner i en fåtölj eller soffa (helst inte på golvet men det var det andra som gjorde) med en boktrave att bläddra i, läsa några sidor eller bara titta på dem. Det är sånt som funkar där. Det är Stern-verlag som jag besökt regelbundet (periodvis en gång i veckan) under två års tid och där jag suttit på fiket i bottenvåningen och njutit av alla bokläsande människor. Waterstone skulle kunna bli en ännu större favorit (min engelska är bättre än min tyska…) men än så länge har jag inga planer på att bosätta mig i London.

De är båda värda att besöka och det är svårt att slita sig. Som min icketysk-kunniga väninna sade när jag visade upp Stern-verlag för henne: ” det är är bara ett fel, det är böcker på tyska”.

London town a go go

Filed under: Uncategorized — klotho @ 10:57

Så har jag då varit i London igen, nästan tjugo år efter förra gången. Ja, ja man ska inte åka tillbaka för ofta, kan ju bli en vana.

Resan började dock inte så bra. Biljett var bokad väl tidigt lördag morgon (men jag kunde inte med att ändra den) så jag fick kliva upp innan gryning, d v s 05.00 för att hinna ut till Landvetter innan planets avgång 07.45. Det visade sig tyvärr vara helt onödigt för när vi väl hade klivit på planet och de skull trycka igång all elektronisk utrustning så hade den en gul varningslampa som först inte kunde lokaliseras till vad den varnade för. När det väl var gjort så visade sig att den talade om att den inte visste om planet var i luften eller stod på marken, nog så viktig information. Det gick heller inte att rätta till felet. Efter en timmes väntan på planet så fick vi kliva av och eftersom vi hade tagit oss ut ur ”Schengen-land” genom att gå igenom passkontrollen vid gate 20 så fick vi tappert vänta in passpolisen för att bli kontrollerade innan vi kunde ta oss in i ”Schengenl-land” igen. Vet inte riktigt vad de trodde att vi hade transformerats till, en timme på ett SAS-plan… Vi fick 50 kronor på en service check och den räckte till en macka på caféet, drickan fick jag betala själv. Lyckligtvis så har katastrofer en social inverkan på svenskar (så länge de inte är direkt inblandade ska kanske tilläggas) så jag ägnade de närmaste två timmarna att småprata med en svensk kvinna på väg hem till Brighton där hon bodde tillsammans med en irländare sen femton år.Totalt fyra timmar efter ordinarie avgång kunde vi återigen kliva ombord och jag anlände till Heathrow vid halvtvå-tiden. Sen skulle jag leta mig fram till hotellet (jag var taktiskt denna gång och hade tryckt ut en karta på route 66-programmet på jobbet). Det gick hyfsat bra, förutom en liten incident på tunnelbanan då föraren ropade att att ”denna vagn inte gick till Elephant & Castle pga en misstänkt väska, läs bomb, gjorde att stationen var avstängd”. London, here I come kändes väl sisådär…

HETT TIPS! Ni skall inte på på Hotell Somerset i London. Läget var utmärkt, två minuter från Baker Streeet, men det var nog det sunkigaste hotell jag någonsin har bott på. Bläh! Frukosten, en rostad brödskiva och flingor och mjölk serverades i bottenvåningens bar och restaurang och där åt jag bara söndag morgon (måndagens frukost inmundigades på Euston station).

HELGENS CHOCK! London var t o m dyrare än vad jag hade tänkt mig. Det var svettigt att hala upp 8 pund för en, visserligen ganska stor, macka och en caffe latte när jag betalat nästan fjorton kronor för ett pund.

Söndagen ägnade jag mig åt att åka rundtursbuss och besöka museishoppar (The Globe, Tate Modern, Victoria & Albert samt The National Gallery) samt bevista högmässan i S:t Pauls Cathedral (lyckades tajma in den och stannade kvar och lyssnade på en mycket bra predikan).

Förutom museishopparna så var jag bara inne i en bokhandel och även om de inte har någon moms på böckerna så kostade det ändå massa pengar för en stackars svensk (det hindrade mig iofs inte från att shoppa några roliga barnböcker till systersönerna men ändå).

Jag skulle gärna åka tillbaka till London och ägna mig åt både nostalgiska återblickar och kolla in utbudet men pundet får nog visa oss svenskar lite mer hänsyn först.

Kollade dock in The Queen med Helen Mirren och förutom Balmoral-besöket och snacket med skottarna så tänkte jag inte ens på att filmen inte var textad på svenska. Orden tog ett elegant skutt in i min hjärna och transformerades till förståelse direkt.

Måndagens möte (och det egentliga orsaken till Londontrippen) gick mycket bra, förutom min presentation som blev lyckad så skapades förhoppningsvis en tätare  kontakt och förståelse inför hur transportbokningar bör skötas och genomföras på respektive sida.

mars 10, 2007

Djupa vatten

Filed under: Böcker — klotho @ 08:40

Det är rätt praktiskt med bevakning även om vissa sorters bevakning (övervakning) är påfrestande. Dock inte bevakning av böcker. Nu är den här! Yes! Fast jag ska behärska mig en gnutta innan jag beställer den…tror jag.

Çetin Ikmen inser att mordet han utreder leder rakt in i en blodshämnd där hemligheten kring hans mors död nu riskerar hans eget liv. Djupa vatten är den fjärde boken av åtta i Nadels Istanbulserie med kommissarie Çetin Ikmen.

Överklass

Filed under: Böcker — klotho @ 08:22

Susanna Popova har intervjuat utvalda delar av Sveriges överklass och gett ut dem i bokform. En ”äkta” överklassmänniska vet att föra sig, vederbörande skryter inte om pengar om de har det, klarar sig utan pengar om de inte har det. De kan använda kniv och gaffel på det sätt som anses korrekt (att använda fingrarna långt ner på besticken är inte korrekt) och de är inte snobbiga utan pratar lika naturligt med alla människor. Bildning är däremot något som intervjupersonerna är oense om, d v s hur viktigt det är. För någon är överklassen ”den bildade klassen” medan andra konstaterar att bildning eller snarare utbildning inte har varit så viktigt för överklassen.

Jag har inte listat ut vad Popova egentligen vill säga med den här boken. Hon säger sig vilja besvara en kommentar hon fått av en utländsk ambassadör tidigare, om att Sverige är ett av de snobbigaste klassamhällen han har stött på. Jag kan inte påstå att hon vare sig lyckas belägga eller vederlägga det. På det stora hela är boken rätt ointressant (ska väl erkänna att jag har skumläst den och bläddrat ganska frikostigt bland intervjusidorna). Den överklass hon intervjuar är ju s k ”gammal överklass” utan alltför stor betydelse i det svenska samhället.

Jag har tidigare läst Anette Kullenbergs intervjubok från 1970-talet om överklassen (som gavs ut i nytryck för några år sedan) och den tyckte jag var intressant i ett tidsperspektiv. Cecilia Hagen har också skrivit om överklassen men där har jag bara läst Mina resor med Diana och Systrarna Mitford som båda var både välskrivna och intressanta med en gnutta lättsam touch. På det stora hela så kan jag väl uppleva att överklass som bara ägnar sig åt att förvalta traditioner är rätt ointressanta. Att läsa om medelklassnojor eller arbetarklassångest är inte heller så lockande om det inte förpackas i en ask med ett urval olika beteenden som skapar en helhet.

Klass och klassbeteenden lockar dock alltid lite extra, klassresenär är ett vedertaget begrepp och Anneli Jordahl har skrivit väldigt mycket om arbetarklassresenären, även om hon i en bok intervjuar David Lagercrantz som hävdar sig vara en resenär från andra hållet. Generellt sett så är väl ändå de flesta människor intresserade av att få en högre standard, mer pengar och givetvis mer prestige så de flesta jobbar ju mer eller mindre hårt för att ta sig upp för stegen. Vill man sikta på att få tillhöra överklassen så kan Popovas bok vara en guidebok i det rätta sättet att föra sig och bete sig i enligt hennes intervjupersoner.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.