Ett eget rum

maj 31, 2009

Krimalfabet – E

Filed under: Böcker,Krimalfabet — klotho @ 19:25

Paperback lover har kommit till bokstaven E och så har jag också gjort.

Kriminalförfattare jag gillar: Kjell Eriksson, fast jag har blandade upplevelser av de böcker jag läst hittills. Några har varit väldigt bra och några har jag inte avslutat…

Kriminalroman jag gillar: En helig dåre av Laurie R King. Det är den andra boken på svenska om den poliserna Martinelli och Hawkins i San Fransisco. Den första helt suveräna deckaren med de båda är Farlig begåvning (som bl a gavs ut av En bok för alla).

Kriminalroman jag vill läsa: En dans på rosor av Reginald Hill, som jag verkar ha missat att läsa…

Annonser

Bye bye ginst…

Filed under: Balkong,Utflykter — klotho @ 18:48

…och varmt välkommen till heliotrop!

Min gula ginstbuske var ett spontant inköp utan eftertanke och jag har haft tveksamheter en längre tid, mest med tanke på hur mycket den fäller blomblad så när jag skulle till M3 på tårtkalas fick ginsten följa med som en extra bonus. Numera är den nedgrävd i ett nygödslat hörn av trädgårdslandet och jag tror att både jag och växten kände oss lättade (om man nu skall tillskriva växter mänskliga tankar och idéer…). I gengäld så tog jag en extrasväng till Rödby handelsträdgård och inhandlade en heliotrop (som jag har snöat in på sen jag läst ett inlägg på odla.nu), sen slank det också med en fuchsia och en rosa sommarsort av en blomma vars namn jag inte kommer ihåg men visst är den fin?

DSC00122Ginstbusken insnärjd av en krassestjälk, jag fick försiktigt snurra upp den från en kvist innan jag kunde plocka bort ginsten.

 

 

 

 

DSC00124Nykomlingarna på balkongen.

Hjärtdjur av Herta Müller

Filed under: Böcker,Jorden runt på åtta böcker — klotho @ 17:36

kartamarginalFörsta etappen i jorden-runtresan avklarad men inte avslutad. Hjärtdjur har följt mig under maj månad och skapat nya stigar i min hjärna. Jag tänker inte skriva en regelrätt recension utan låter istället mina tankar som skapats under läsandet av Hjärtdjur komma fram nedan.

Det Müller skriver om är något jag funderat över, hur klarar man sig känslomässigt i en diktatur när inte ens tankarna får vara ifred? ”Hur skulle man egentligen leva, frågade jag mig, för att passa ihop med det man just tänker. Hur gör föremålen som ligger på gatan utan att synas, när man går förbi, trots att någon har tappat dem” (s 64) Hur överlever man utan att förlora förståndet, utan att förlora en del av sin själ? Att inte kunna lita på någon, för även en vän kan förråda om hoten är tillräckligt kraftiga. Att när man väl bestämmer sig för att lämna allt så finns det ingen återvändo och man lämnar allt bakom sig. (Som jag läste i en blogg om invandrarhem i Sverige, som saknar allt det där småkrafset, minnena, för det fanns inte plats för dem under flykten.)

Hjärtdjuret finns där, pockar på uppmärksamheten och smiter in när man minst anar det. Det svider lite, mitt hjärtdjur, som för att kräva sin uppmärksamhet. Herta Müllers Hjärtdjur svider också, en sån där utdragen sveda som inte lindras i första taget och när den första starkare smärtan avklingat finns det fortfarande en svag klang, ett eko långt borta som inte vill ge med sig.

Müller har ett fantastiskt språk som kräver uppmärksamhet och jag läser om vissa meningar om och om igen, och jag kommer på mig själv att riva ett papper i remsor och lägga i boken, där det finns meningar som jag vill minnas men som trots allt inte fastnar utan ett minnestecken. ”,vid dödshot ett komma.” (s 81) kommer dock att finnas kvar utan hjälp. Att ens behöva formulera det, tänka så, är obegripligt och obehagligt för mig som är uppvuxen i trygghet. Men med Müller vid min sida så känner jag det hon känner, rädslan, ångest, avskyn och även den uppgivenhet som skymtar mellan raderna. I stumhet läser jag om Georgs död, från ett fönster i en flyktingförläggning i Frankfurt. Varför? rasar inom mig, vad fick dig att slutligen ge upp? Lämnade du ett fängelse och kom till ett annat? Müllers ger inga trygga svar på oroliga frågor utan låter oron stanna kvar i kroppen. I vissa avseenden upplever jag henne som kompromisslös i sin text och det gör mig tillräckligt intresserad för att vilja veta om det är en återkommande hållning. Hjärtdjur är ett ställningstagande, en markering om att man faktiskt har ett val över sina tankar, även om dess konsekvenser gör att det ser ut som ett dåligt val så är det ett aktivt val.

Att leva i en diktatur är att leva utan avvikelser, där alla är kloner utan egna tankar och idéer och där det ”fula” inte får synas. Lola som utesluts ur partiet efter sitt självmord, flyktingars död förvanskas till naturlig död i hemmet. I en artikel av Slavenka Draculic berättar hon hur förvånad hon var över att träffa på en människa i rullstol i det sociala livet i Sverige, för de fick inte existera i det jugoslaviska samhället. Allt som avvek från normen existerade inte. Att trots allt avvika från normen genom att tänka annorlunda, ifrågasätta även om det inte sker högt måste ha varit en ohygglig påfrestning, men å andra sidan så är kanske påfrestningen att inte göra det större? Att förtäras, gröpas ur, istället för att brinna.

Herta Müller är en författare att minnas och som jag kommer att läsa mer av. Hjärtdjur lånade jag på biblioteket men den tillhör den kategori av böcker som jag vill äga.

maj 27, 2009

Karavan på hallgolvet…

Filed under: Böcker — klotho @ 18:04

…när jag kom hem i tisdags kväll. Började bläddra i den men var för trött för att orka fokusera på textraderna. Ikväll när jag kom så låg en avi från posten om att hämta ut den nya bokleveransen, det får bli imorgon.

Min reselektyr var av blandad karaktär, återkommer i ämnet, två läsupplevelser och en oavslutat tråkhistoria.

Tematrio – utomämnes

Filed under: Tematrio — klotho @ 17:55

temautomVeckans tematrio skall handla om det vi kan tänkas vilja berätta om oss själva. Jag har valt att låta min blogg vara anonym genom att inte nämna var jag heter, var jag arbetar eller vad familj och vänner heter. Sen kan jag berätta om mer eller mindre privata händelser, om var jag bor och vad jag framförallt ägnar min fritid åt. Faktum är att det inte är speciellt många av mina vänner och bekanta som vet om att jag bloggar. De som vet om att jag bloggar läser mina texter och uppdaterar sig med vad som händer i mitt liv och min tankeverksamhet och kommenterar, men inte på bloggen utan när vi hörs eller möts.

1 Jag längtar ofta och längtar bort. Längtar till en speciell plats eller speciellt land, att få besöka platsen och förhoppningsvis få uppleva det som jag längtat efter. Island var ett sådant land, som jag längtat till sen jag var barn och min upplevelse av Island gick i uppfyllelse. Det var så underbart som jag drömt om. Irland, som jag fortfarande inte besökt är också ett land jag längtar till samt Buenos Aires och Krim. Oftast är det namn och berättelser från böcker som triggat min fantasi.

2 Jag har oftare blivit uppraggad i affären, som kassabiträde (i åldern 22-28) i matvarubutik, än vad jag någonsin blivit på krogen. Vad är det med män och deras ”snabbköpskassörskor”? T o m blivit igenkänd som ”min kassörska” femtio mil från butiken av en förtjust kille i 30-årsåldern. Min kompis bara gapade av förvåning över att han kom fram och började prata med oss. (Jag hälsar fortfarande på människor som handlade i den butik jag jobbade i för femton år sen.)

3 Jag älskar att vara Moster, japp med stor bokstav i början. Kan inte erinra mig att mina systersöner någonsin tilltalat mig med mitt förnamn. När min syster fick sitt första barn så blev det en oerhört viktig markering för oss båda att jag blev moster. Eftersom våra föräldrar förlorat en syster var i unga år så har jag växt upp utan både mostrar/fastrar och morbröder/farbröder och min roll som Moster är att vara ”den där galna mostern” men också hon som finns där, som en bonus och som extra trygghet.

Samlingar som tar plats och de som inte tar någon plats all

Filed under: Böcker,Utflykter — klotho @ 17:29

DSC00120En dubbelexponering vid sittplatserna vid disk A38 på Frankfurts flygplats där jag tillbringade drygt två timmar sent tisdag kväll.

Jag har två olika typer av samlingar, dels böcker som jag vill äga (inte bara läsa) och antal olika flygplatser jag besökt (med Frankfurt blir det 22 flygplatser totalt).

Det fascinerande är att båda dessa relativt harmlösa (i mitt tycke) samlingar triggar/provocerar väldigt många människor. Kommer nya bekantskaper hem till mig blir det ofelbart diskussioner om mängden böcker och hurudvida jag ”läst allihopa?”, i de fall det är likasinnade så handlar det mer om att scanna innehållet och hitta likheter och tips. För de som kanske inte riktigt har den läsbesattheten blir det snarare så att de inte klarar av att urskilja enheter ur massan. De gånger jag nämnt att jag samlar på flygplatser (som en kul icke-skrymmande hobby) har alla gånger utan undantag resulterat i att folk sätter igång och börjar räkna på fingrar och tår hur många flygplatser de själv har besökt/passerat. Inte en enda har artigt mumlat ”jaha” för att sen diskret byta samtalsämne…

Två dagar är alldeles för kort tid…franska betraktelser

Filed under: Mat,Utflykter — klotho @ 17:13

Jag återvände sent inatt, planet landade strax före midnatt på Landvetter trots att min resa från Lyon startade redan vid 1700, men dryga två timmars väntetid i Frankfurt hjälpte till att förlänga resan.

Det vore egentligen fel att säga att jag varit i Lyon för där var jag i knappt fyra timmar, resten av tiden tillbringade jag i den förort där ett av koncernens kontor ligger.

DSC00114Utsikt från hotellfönster.

 

Dock smet jag in till Lyon sent på måndag eftermiddag, för lite förströelse och ev shopping. Tyvärr så hade de värmebölja i måndags och det var fullkomligt olidligt varmt så jag tog den sista rundtursbussen och satte mig på övervåningen och lät vinden fläkta mig till en illusion av svalka. Rundtursbuss må vara töntigt men det är ett klart underskattat turisthjälpmedel. Med en rundtursbuss ser man stan, upptäcker ställen som man vill utforska närmare och får en gnutta historia på köpet. T ex så trycktes den första franska boken i Lyon, och förutom en period av sidenväverier så är staden känd för sina vackra väggmålningar och att bröderna Lumière växte upp här Lyon.

DSC00106

Upp för trånga gator där bussen ibland fick knuffa sig fram i gathörnen .

 

 

 

 

 

 

 

DSC00108

Väggmålning med kända Lyonbor.

 

 

 

 

 

 

 

Idag är väl stan mest känd för sina fotbollslag och maten (Paul Bocuse är ju välkänd för framförallt matälskare). Ett av Lyons fotbollslag har en fantastisk restaurang som sin (kanske har de varsin) där jag ätit en av de godaste måltiderna någonsin flankerad av en servitör som älskade sitt jobb och gjorde måltiden till en upplevelse utöver det vanliga. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad restaurangen heter. Faktum är att jag har aldrig ätit någon dålig mat under de fyra besök jag gjort i Lyon med omnejd de senaste åren. I måndags gick jag och min kollega/närmaste kontaktperson tvärs över gatan från kontoret räknat och åt hos grannen, en badmintonhall. Tror inte riktigt att en badmintonhall i Sverige skulle erbjuda det käket som vi fick där.

Min taxichaufför från kontoret in till Lyon pratade inte mat med mig, men däremot vin och jag fick en liten lapp med vintips med mig förutom kvittot på betalningen. Fast han var inflyttad, en italienare bördig från Rom, 44 år gammal och redan morfar. (Jag har inte träffat på någon taxichaufför i Frankrike som inte babblar på som bara den, sist fick jag diskutera Sveriges förhållande till miljöförstöring och vad vi gjorde åt det, vi var ett föregångsland jämfört med Frankrike fick jag reda på…)

Jag pratade franska i två dagar tills dess att min hjärna kändes som en överfull och överkokt kastrull med degig pasta. Nackdelen med att jag inte använder franskan till vardags är att jag glömmer orden, och oftast ploppar det upp ett tyskt alternativ istället för det franska jag förtvivlat letar efter i hjärnans mörka skrymslen.

När jag ringde till min kollega i Sverige på tisdag morgon så frågade jag ”Kan du föreställa dig vår chef gå runt och ta de anställda i hand varje morgon samt kindpussa kvinnorna?”. Vi fnissade lite, men det är faktiskt vad fransmännen gör och artigt tar i hand när de möter någon av sin kollega för första gången under dagen. Det känns ovant för en svensk, men rätt så behagligt, medan jag däremot kan känna mig lite avvaktande inför kindpussandet. Det kräver nog längre tillvänjningstid för min del.  Jag lät en busschaufför få känna sig behövd och omtänksam också när jag valde att ta metro och buss tillbaka till hotellet på måndag kväll. Jag missade med flit min hållplats för jag hoppades hitta en öppen affär för att fylla på vattenförrådet men misslyckades med det i de förorter bussen tog sig igenom. Jag klarade inte riktigt av att förklara det för busschauffören när jag var kvar vid ändhållplatsen så jag låtsades att jag missat hållplatsen. Det fick honom att hålla mig under noga uppsikt på vägen tillbaka och dessutom stanna utanför hotellet, en bra bit innan hållplatsen, för att vara säker på att jag skulla komma rätt. Världen är full av gentlemän, det är bara att tillåta dem att vara det.

maj 24, 2009

Flickan under jorden

Filed under: Böcker — klotho @ 07:24

Vi pratar över 90% här, det är mer än 90% säkert att jag gillar de böcker som Minotaur ger ut. Jag är inte helt överförtjust i Mark Billingham men tycker ändå att han skriver rätt bra böcker, och några av titlarna har varit riktigt bra. Reginald Hill, Stephen Booth, Peter Robinson, Denise Mina och Louise Anderson är några av dem alla som jag gillar så jag slog till direkt på debutanten Elly Griffiths. Hon visade sig tillhöra de 10% som jag inte är lika begeistrad i. Hennes debut Flickan under jorden har vissa spänningsmoment, men den är både alltför självklar (jag gissade skurken/mördaren så fort xxx dök upp i boken) och rörig. Dessutom har hon en huvudperson som fixerar sig vid att hon väger 79,5 kg och därmed är så tjock att hon oroar sig för att inte kunna sätta fast bilbältet om sig (det nämns inte något om hennes längd men hon verkar inte överdrivet kort) och denna viktbesatthet återkommer boken igenom på ett tröttsamt sätt.

Huvudpersonen Ruth Galloway undervisar i forensisk arkeologi och hon blir tillfrågad av polisen om hon kan tidsbestämma ett lik som de har hittat i saltmarkerna inte så långt ifrån där Ruth bor. Polisen hoppas att de ska hitta resterna av den femåriga Lucy som försvann tio år tidigare, men det visar sig vara ett skelett från järnåldern. Strax efter detta fynd försvinner en fyraårig flicka och paralleller dras till det ouppklarade försvinnandet tio år tidigare. Ruth blir alltmer engagerad tack vare den besatte kriminalkommissarien Harry Nelson. Samtidigt så pockar Ruths egna förflutna på, när en större utgrävning planeras (i samma område där de grävt tio år tidigare) och då hennes tidigare pojkvän, numera separerad, dyker upp och längtar efter en återförening. Griffiths spinner en massa långa trådar som blir till en tjock och otymplig matta istället för en tunn väv. Den går dock fort att läsa, 250 sidor, så jag betade av den.

Är man maximalt uttråkad och t o m tagit sig igenom texten på mjölkpaketet så är denna ok , men slösa inte pengar på att köpa den, annat än i pocket.

Var är Jane Eyre?

Filed under: Böcker — klotho @ 07:03

När jag först hörde talas om Jasper Fforde och hans roman/deckare Var är Jane Eyre? så verkade den oerhört lockande. Jag gillar ju böcker som trasslar in sig lite extra i litterära sammanhang. Jag köpte boken på engelska medan jag fortfarande bodde i Düsseldorf, men kom aldrig längre än ett par sidor i den. Flera år senare fick jag ett ryck (bokmässan 08 tror jag) och köpte den på svenska eftersom jag inte kom ihåg att jag köpt den på engelska och den dessutom låg nedpackad så den syntes inte heller (så nu står de två böckerna där, sida vid sida, utan att prata med varandra). Jag började i den svenska boken och konstaterade efter några sidor att Fforde nog var överskattad och frågade mig hur kul den egentligen var. Jag lade boken åt sidan och långt senare åkte den in i bokhyllan och försvann in i mängden.

Vid min senaste städning/resning av bokhyllan hittade jag den och konstaterade att jag inte läst den. Sittandes på en pall med böcker i högar på golvet omkring mig började jag läsa, och läsa och läsa. Till slut blev det för obekvämt på pallen så jag lämnade de övriga böckerna åt sitt öde och slängde mig i soffan. Jag behövde uppenbarligen en lång inkörningsperiod till denna bok.

Det är en halvmärklig sci-fihistoria (fast är inte alla sci-fihistorier lite märkliga?) som utspelar sig i på 1980-talet i England, men i en värld där Krimkriget fortfarande pågår och där det finns specialstyrkor som hanterar de ärenden som är för kvalificerade för den reguljära polisen, SO 27 är litteraturroteln. Där jobbar Torsdag Nesta, en kvinna i yngre medelåldern som inte kommit över sina händelser i Krimkriget, som gjorde henne till hjälte och där hennes bror dog med nedsolkat minne och där hon lämnade sin stora kärlek i vrede.

Torsdag är litteraturspanare och får i uppdrag att ta reda på vem som stulit originalmanuset till Martin Chuzzlewit av Charles Dickens. Brottsplatsen visar sig vara den renaste som Torsdag sett och tjuven/tjuvarna har inte ens hamnat på bild på övervakningskamerorna. Allteftersom Torsdag nystar i inbrottet blir hon också alltmer personligt inblandad eftersom hjärnan bakom stölden är en man från Torsdags förflutna. Den stora fasan uppstår när det visar sig att tjuvarna tagit sig in i handlingen (i originalmanuset) och dödat en av karaktärerna i Dickens roman. Det resulterar i att karaktären försvinner från alla böcker. Litteratur är på dödligt allvar i denna tid och folkstorm skapas, ännu värre blir det då det visar sig att någon kidnappat Jane Eyre. Torsdag misstänker att skurken är densamme och ger sig ut på jakt, både i bokens handling och i sin egen verklighet. Samtidigt så brottas hon med demoner från det förflutna, och försöker hålla reda på en försvunnen tidväktare till far och en förvirrad farbror, också han på vift.

Jag kapitulerade en bit in i handligen och bestämde mig för att gilla den. Den är en underhållande drift med litteraturen, samtidigt som det är fascinerande att läsa om den besatthet litteraturen utgör för så många i det samhälle Ffordes skriver om. Boken är ganska rörig (man ska inte lägga ifrån sig den för länge) och blir absurd i vissa delar men den är kul och jag vill definitivt läsa den nästa om Torsdag Nesta och hennes äventyr som litteraturpolis.

maj 23, 2009

Nu blir det kontroll och begränsade inköp

Filed under: Böcker — klotho @ 17:25

Pratade med M1 om min senaste bokinköp (den senaste beställningen gjordes i fredags och den har inte nämnts här ännu) och vi konstaterade att det är dags att börja lägga om kurs och låna av varandra lite mer, framförallt deckare som vi båda konsumerar rätt friskt. Så i fortsättningen skall inga bokinköp göras utan att vi stämmer av med varandra om den finns i någons ägo och om det är så att man vill äga den. Vi kommer inte bara spara pengar på det här sättet utan framförallt platsutrymme. (Jag är ju iofs hänsynslös och skänker eller säljer av böcker som jag inte längre vill ha kvar, M1 sparar alla sina.)

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.