Ett eget rum

juni 9, 2009

Slakthuset av Stuart MacBride

Filed under: Böcker — klotho @ 18:35

Stuart MacBride, skotte som namnet antyder, skriver om polisarbete i Aberdeen och framförallt om polisen Logan McRae. Jag blev väldigt förtjust i debutboken Kall som granit och har läst och gillat de efterföljande två, De dödas ljus och Den brustna huden. Föga förvånande kunde jag inte riktigt behärska mig och vänta in pocketversionen av Slakthuset utan den åkte med på en bokbeställning så snart den fanns till försäljning.

Slakthuset lever upp till sitt namn, men MacBride lever inte upp till förväntningarna. Det är en rörig deckare, proppfull med äckliga slaktscener att t o m en icke ”äckelmagad” person som jag känner kväljningar. Bakgrunden är  brutala mord tjugo år tidigare i Aberdeen där människor styckades så expertmässigt att mördaren fick öknamnet ”Slaktaren” i pressen. En man greps och blev dömd för morden. I nutid så blir Logan MacRae och hans kollegor inblandade i  nya mord där slaktade människodelar dyker upp här och var till fasa för Aberdeens invånare. Mannen som blev dömd för morden tjugo år tidigare har avtjänat sitt straff och visar sig vara ute från fängelset och kvar i Aberdeen. Han blir naturligtvis misstänkt, men hävdar sin oskuld både till de nya morden och de till de som han blev dömd för tjugo år tidigare och hävdar att han blev tvingad till bekännelse av polisen.

Inom polisen så slåss olika avdelningar om makten och poliser utifrån (d v s andra kontor) från den ursprungliga ”mordgruppen” som jagade ”Slaktaren” kallas in. Misstag begås och misstänkta copy cats upphittas men nya lik och likdelar fortsätter att dyka upp och polisen famlar bokstavligt talat i mörker och fortsätter att begå misstag.

Slakthuset är en blodig och inlevelsefull berättelse men den är faktiskt för mycket, för mycket av allt. Inte ens MacBrides hjälte Logan lyckas hålla mitt intresse uppe och jag snabbläser de mer äckliga delarna (ungefär som jag gjorde med den mycket obehagliga deckaren av Val McDermid, Sjöjungfrun sjunger sin sång).  MacBride lyckas inte leva upp till den standard som jag tycker har genomsyrat de tidigare böckerna, uttrycket ”less is more” är okänt för honom. Det finns några få bi-intriger som gör att jag ändå läser ut boken, men för övrigt så håller inte intrigen boken igenom, det blir ett märkligt ”jaha” vid själva upplösningen. Det är svårt att vara trovärdig med en sådan berättelse och  MacBrides försök är långt ifrån tillräckliga. Kan faktiskt inte rekommendera den alls.

Annonser

Kommentera »

Inga kommentarer ännu.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: