Ett eget rum

juli 19, 2009

Blodets hetta av Irène Némirovsky

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 16:17

Blodets hetta var en ”bonusbok” som jag nappade åt mig i förbifarten vid senaste biblioteksbesöket. Jag har varit sugen på att läsa något av Irène Némirovsky rätt länge, men inte riktigt kommit mig för. Jag tycker att det lätt blir en överdos av ”andravärldskriget-böcker” så numer undviker jag dem i mesta möjliga mån.

Irène Némirovsky fick idén till Blodets hetta 1937 men började inte skriva på romanen förrän under 1938 och redigerade den några år senare. Hon hade överlämnat dokumentet till sin man för renskrivning men den hann aldrig bli utgiven innan hennes arrestering under 1942. Därefter har utkast och renskrivna dokument sparats under mer än sextio år av dottern Denise.

Blodets hetta utspelar sig på den franska landsbygden, den landsbygd där folk håller sig för sig själva men ändå vet vad som händer hos grannarna. Berättaren är en äldre man, Silvio, som i sin ungdom kände av blodets hetta och gav sig ut i världen på äventyr. På äldre dar har han återvänt till modershuset och ägnar sin tid åt att minnas det som en gång varit och reflektera över människorna som finns omkring honom.

Hans släktingar Hélène och Francois Erard lever i ett lyckligt äktenskap trots vissa svårigheter att uppnå det, de skildes åt i ungdomen och Hélène blev bortgift med en betydligt äldre man. Deras kärlek är ett idealtillstånd för deras äldsta dotter Colette och hon hoppas att få ett liknande förhållande när hon gifter sig med sin fästman, Jean Dorin.

Blodets hetta är en roman, 129 sidor lång. På dessa få sidor utspelar sig en släktkrönika med alla dess tillbehör, kärlek, svartsjuka, hat, sorg och saknad. Hennes berättare Silvio finns som ett allseende öga med oss och både de ord som han uttalar och de tankar han tänker förtätar berättelsen om de konsekvenser ett alltför idylliserat föräldraliv kan ha på barnen. Blodet rinner snabbt och varmt hos ungdomen, något som äldre generationer lätt förtränger, liksom hur snabbt deras eget blod en gång rann. Silvios berättarröst är stundtals vass och kompromisslös, men han minns sin ungdom och har samtidigt en förståelse för både för sin egen ungdom och de som är unga nu.

Det är starka känslor i romanen,  och det blir en intensiv läsning.  Némirovsky skriver utan att tynga ned berättelsen, snarare så finns det en lätthet i den, kanske framförallt på grund av sin längd. Om berättelsen tillåtits att växa hade risken varit stor att det hade blivit en tung, nästan kvävande roman. Jag kommer ihåg att jag hade liknande känslor för Glöd av Sándor Márai när jag läste den för en knippe år sedan. Tät och nästan suggestiv berättelse med starka känslor och en läsupplevelse.

Annonser

Kommentera »

Inga kommentarer ännu.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: