Ett eget rum

februari 27, 2010

Inga av mina vänner är gravida (vad jag än så länge vet)

Filed under: Bokrelaterat,Shopping — klotho @ 23:06

Det gör det svårt för mig att motivera inköp av denna speldosa:

Har också sett…

Filed under: Film — klotho @ 21:50

Valentines day och vi fick exakt det vi ville ha…en hel del slisk och trams och en stunds verklighetsflykt. Julia Roberts lyste starkast som militär på permission medan några av de kärlekstörstande/hatande kvinnliga rollfigurerna var helt bisarra.

Bright star

Filed under: Böcker,Författare,Film — klotho @ 21:45

Så lätt det är att bli övertalad, ringde A för att prata bort en stund men fick kasta mig iväg för hinna till filmen hon och H skulle se. Jag hann sätta mig ner innan filmen började men det berodde på att biopersonalen väntade in mig med ett par minuter (filmen går på Hagabion, inte SF). Vi såg Bright Star av Jane Campion som handlar om de tre sista åren i Keats liv och hans förälskelse i grannflickan Fanny. Jag hade siktat in mig på att se den när den kom (i december) men de tankarna försvann i det allmänna bruset. Jag är dock väldigt glad över att jag kom iväg och såg den, jag gillar dessutom att se filmer på bio, hellre än i hemmasoffan.

Bright star handlar alltså om John Keats, en då inte speciellt uppskattad poet och fattig som en kyrkråtta med kass hälsa. Jane Campion har baserat sin film på Andrew Motions biografi Keats och fastnade för bl a kärleksbreven som Keats utväxlade med ”grannflickan” Fanny. Jag hade en svag aning om att filmen var ganska lång när jag damp ner i biostolen (och det var den sex minuter från två timmar) men den kändes inte lång när man såg filmen utan jag njöt av praktiskt taget varje bildruta. Jane Campion har gjort en storslagen film som visar de små nyanserna, det är kärlek och förtvivlan men aldrig överspelande dramatik, jag vill nog kalla filmen för en ömsint berättelse.

Det är en också en passionerad film om unga människors bristande möjligheter i ett 1820-tals England där pengar spelar så stor betydelse för ens möjligheter på den äktenskapliga marknaden i flera skikt av det brittiska samhället. Keats  (Ben Whishaw) bor hos sin vän och poetkollega Charles Brown (Paul Schneider) och in i deras liv inträder Fanny Brawne (Abbie Cornish), en ung och spotsk kvinna som designar sina egna kläder och har svar på tal och bangar inte heller för att ge framförallt Brown rejält på nöten. Brown uppskattar inte det intresse som uppstår mellan Keats och Brawne utan gör sitt bästa för att så split mellan dem, dock utan att lyckas väl. Som man kan begripa så slutar den inte lyckligt eftersom Keats dör, bara 25 år gammal, men även med den insikten så är den en ljuvligt välspelad film som är både romantisk och rolig och vardaglig sin beskrivning där privatliv var något sällsynt. Fokus ligger mestadels på Fanny och hennes liv och syn på det och Abbie Cornish är fantastiskt bra i rollen som den självständiga och praktiskt lagda och även sanslöst förälskade Fanny. Ben Whishaws Keats är ömsint, romantisk och skör och perfekt komplement till sin älskade.

A och jag konstaterade att det är närmare tjugo år sedan vi läste Keats och jag hade en svag vurm för honom även innan litt vet-studierna och äger bl a en fin grön bok med snirkligt guldmönster där han, Byron och Shelley finns representerade. Det var ett av de köp som jag gjorde för att ta mig ur en engelsk bokklubb som lockade mig med fantastiska premier och sedemera dyra böcker. Vad jag minns från litt vetar-studierna är väl Ode till en grekisk urna.

Andrew Motions biografi över Keats

Vill man inte läsa den så kan man nöja sig med brev och dikter i nedan verk av Keats och Jane Campion (undrar hur de diskuterade urvalet 🙂

Den första av åtta*: Konsert med Amanda Jenssen

Filed under: Musik — klotho @ 20:46

Mycket otippat blev årets första konsert Amanda Jenssen och hennes Happyland-turné. Jag är väldigt glad att A både erbjöd mig  en biljett och dessutom övertalade mig att ta följa med. Mina bristande insikter i Idol-tävlingar och svensk musikindustri har gjort att Amanda Jenssen är ett namn som jag på sin höjd känner igen från Aftonbladets sidor medan hennes musikstil varit okänd för mig.

Det var en väldigt bra konsert i Brew house** i Göteborg i torsdags och Amanda har en helt otrolig musikalisk mognad och egensinnig stil som hon måste vara i princip ensam om i sin åldersgrupp (och även andra) i Sverige och som jag antagligen är den sista i Sverige att upptäcka. Ägnade mig åt lite googlande eller snarare surfande på youtube och fick så se hennes framträdande för biljett till Idol med Elvislåten I’t alright Mama och redan där var hon outstanding.

Nu har jag lagt upp hennes två skivor på min önskelista, men tänker dock inte titta på Idol i fortsättningen heller (och ja, jag har sett programmet. M2 betade sig igenom en veckas repriser när jag hälsade på henne i höstas och då fick jag en OD som fortfarande räcker). Jag får helt enkelt upptäcka nya artister så här i efterhand när ”alla” redan känner till dem och har åsikter.

*=Har ju höjt ribban på 2010 års nyårslöfte, minst åtta konserter skall avnjutas under året.

**= Brew house behöver jobba på sin service, 4 personer i garderoben när 500 personer vill ha sina kläder, varav åtminstone en var en rookie. Av någon outgrundlig anledning så lade jag mitt bricknummer på minnet och det visade sig bli en nödvändighet. Först vid tredje försöket fick jag MIN jacka och då var både jag och de som stod efter mig i kön rejält nervösa.

februari 24, 2010

Nytändning och komplimanger som ökar viljan att lära sig

Filed under: Tyska, franska, spanska kanske lite italienska — klotho @ 18:31

Vi har avverkat tredje lektionen i spanska nu och jag börjar få upp ångan. Förra terminens leda och irritation känns väldigt avlägsen. Då gick jag i en grupp med flera påfrestande individer (alla av manligt kön faktiskt, jag var oftast den enda kvinnan i gruppen) som hade svårt att hålla tyst, hade svårt att hänga med (gjorde inte övningarna hemma) och i princip bara var intresserade av vad bakfull heter på spanska (jag skrev faktiskt upp ordet, även om jag troligen inte får användning för det).

Hade jag inte varit så förälskad i spanska språket så hade jag nog gett upp, men jag härdade ut och har fått min belöning den här terminen. Av två kvällsgrupper (där jag är den enda från min grupp av ca tio personer) så är vi nu fem personer och då är en tjej ny för den här terminen. De som är kvar är motiverade och intresserade vilket gör att vi hinner ungefär ett kapitel per gång medan vi förra terminen såsade med ett kapitel på två gånger. Det blir så mycket roligare att lära sig i en sån här grupp. Jag tror nog att vår lärare uppskattar det också, han var inte riktigt typen som kunde handskas med bakfylle-grabbarna från förra kursen.

Pratade med en av mina kollegor i Tyskland (som är spanskfödd) och vi pratade spanska så gott det gick med varandra och inte alltför avancerad konversation. Jag börjar förstå mer och mer även om jag inte kan formulera mig så väl än. Min kollega är väldigt nöjd med mitt uttal och med tanke på att min tunga känns som om den skall vricka sig varenda gång jag försöker få till orden som skall läspas så är jag onekligen nöjd med den komplimangen.

februari 22, 2010

Någon vakar i natten

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 12:54

Det tog tid innan jag började läsa Någon vakar i natten, varför begriper jag inte så här i efterhand eftersom jag tyckte Bel Canto var en av de bästa läsupplevelserna det året den kom ut. Nu har jag dock läst den och njutit lika mycket som jag njöt av Bel Canto.

I Någon vakar i natten möter vi Tip och Teddy, två svarta män i tjugoårsåldern som är adopterade av en irländsk familj Bernard och Bernadette  Doyle, som sedan tidigare har sonen Sullivan. Bernadette hade alltid räknat med att få en stor familj och när det visar sig att de inte kan få fler barn än Sullivan bestämmer de sig för att adoptera, först Teddy och sedan adopterar den biologiska modern också bort Tip så att sönerna ska kunna växa upp tillsammans.  Bernadette hade också räknat med att leva länge, men dör i cancer när pojkarna är små och lämnar Bernard att ensam fostra deras tre söner.

Mestadels av boken utspelar sig under ett dygn, som blir omvälvande för både far och söner. Bernard gav tidigt upp tanken på att den äldste sonen Sullivan skulle kunna göra politisk karriär men hoppet att någon av hans yngre söner skall bli USA:s första svarta president har han ännu inte övergivit. De båda bröderna är måttligt intresserade av en politisk karriär, Teddy tar sig hjälpligt igenom sina studier men tillbringar det mesta av sin tid hos sin mors morbror, den katolske prästen Sullivan medan Tip ägnar sig åt iktyologi (forska om fiskar).

”Hans far talade gärna och med förtjusning om  att han betalade mer än 40 000 dollar om året till ett av världens bästa universitet för att ge sin son rätten att kika ned på döda fiskar i glasburkar”

”Men Tip visste exakt var han hade fått sitt fiskintresse ifrån och det var helt och hållet hans fars fel. Det var Doyle som hade kört dem över Sagamorefloden och vidare på den raka och smala sträckan på Route 6 när Tip och Teddy var små. Sullivan, den äldste av de tre pojkarna, var tolv år äldre än Tip och alldeles för vuxen för bilturer till stranden, så de lämnade honom i hans rum med hörlurarna på. På vägen ställde de två små pojkarna frågor om oceanen: Vad var det som gjorde vågorna och varför var vattnet salt och var sov måsarna om nätterna? De tjatade inte på Doyle om att stanna vid glasstånden och gottkioskerna och de andra klart lysande fröjderna som Cape Cod var översållat av. De ville bara till havet. Allt hos dessa fulländade eftermiddagar dröjde kvar hos Tip…”

Han inplanterade i Tip en tro på att det inte fanns något mer fascinerande än små torskfiskar och en sträng av tångruskor”

”Om Doyle hade blivit ombedd att berätta denna historia skulle han ha tilldelat fiskarna en mycket mindre roll.”

Denna ödesdigra kväll har Bernard Doyle övertalat sina söner att lyssna till ett föredrag med Jesse Jackson och efteråt vill han ha med dem på en mottagning till Jacksons ära. Tip gör slutgiltigt uppror mot sin far och backar bort från honom. I snöyran som råder ser han inte bilen som kommer farande, men blir räddad av en kvinna som knuffar bort honom från bilen och som i sin tur får allvarliga skador.  Bernard och Teddy bevittnar det hela, liksom kvinnans elvaåriga dotter och de tar de båda till sjukhus. Tip får ett gips om sitt ben medan kvinnan behöver opereras för livshotande skador.

I nattens mörker uppdagas att beröringspunkterna mellan de båda familjerna är många, men att de flesta har varit okända för familjen Doyle.  Det blir skakande upptäckter för både far och söner, och för sönerna så förändras deras liv och framtid för alltid, men också för den elvaåriga flickan som bevittnat sin mors heroiska räddning förändras livet.

Ann Patchett har skrivit en ljuvlig roman och både personskildringarna och språket har en tilltalande ton. Hon låter personerna resonera sig fram i de konflikter som uppstår. Hennes karaktärer är sympatiska, även det svarta fåret Sullivan har sina goda sidor, och jag saknade dem när jag läst ut boken. En del trådar lämnades lösa och man har också en hel del funderingar över de val karaktärerna gör.  En bok till om familjen Doyle önskas härmed.

Bel Canto är baserad på den händelse i Lima, 17 december 1996, då Tupac Amaru-gerillan ockuperar den japanska ambassaden och håller personalen gisslan tills dess att president Fujimori låter regeringstrupper genomföra en stormning med blodigt resultat den 22 april 1997.  I Någon vakar i natten känns som om Ann Patchett spanat in Obama lite extra, framförallt då det i boken finns med en dekal ”Obama 2012”. Eftersom boken är utgiven 2007 så trodde hon uppenbarligen inte att det skulle gå riktigt så fort att få en svart president.

Cornelia, Cary Grant och kärleken

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 12:03

Här gick jag först på titeln och sedan på bokens omslag. Slutligen så läste jag baksidestexten och konstaterade att den nog var värd att lånas.

Marisa de los Santos har skrivit en kärleksroman ur två olika synvinklar, Cornelias vuxna 30+ ögon och Claires alltför ansvarstagande elvaåriga ögon.

Cornelia har en förkärlek för Cary Grant och gamla svartvita spelfilmer med Cary, Jimmy Stewart, Katherine Hepburn med flera. Hon är föreståndare för ett hippt café i Philadelphia och singel. In genom dörren kliver Martin Grace, en sentida kopia av Cary Grant. Inte underligt att Cornelia faller som en fura. Hon stoppar egenhändigt sitt telefonnummer i Martins innerficka innan han lämnar caféet. De  börjar dejta och Cornelia berättar för bästa kompisen att de är själsfränder, men inom henne finns en liten liten tagg som skaver, det är ändå något som inte känns helt rätt i relationen med Martin.

Claire kämpar med sin mammas demoner och sin egen oro över vad som kommer att hända om mamman blir ännu mer ”konstig och förvirrad”. Hon gör upp listor över vad hon måste tänka på så att inte skolan skall undra:”alltid rena kläder, rena naglar, välborstat hår m m”. Hon lär sig att förfalska mammans namnteckning och ordnar skjuts till skolan med hjälp av sin kompis och hennes mamma.Till slut blir dock mammans psykiska ohälsa för stort för Claire att klara av ensam, men hennes försök att få gehör hos sin pappa misslyckas och inte förrän han blir uppringd av deras städhjälp inser han att han måste hjälpa sin elvaåriga dotter.

Claire och Cornelias vägar möts i caféet och Cornelia drabbas återigen av kärleken, men denna gång kärleken till ett barn. Claire får möjlighet att känna sig trygg hos Cornelia och för Cornelias del blir Claire en katalysator i hennes liv.

En charmerande bok med skimrande sidor som dock innehåller en hel del allvar. Jag gillar verkligen titeln också, Cornelia, Cary Grant och kärleken, den engelska titeln funkar inte lika bra i direktöversättning, men mycket passande på engelska: Love Walked In.

Tyvärr så står det att Paramount planerar en film baserad på romanen med Sarah Jessica Parker i huvudrollen och det är få skådespelare som kan vara sämre än Sarah Jessica i den här rollen. Det är bara att beklaga publiken.

februari 21, 2010

Om natten i Jerusalem

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 21:46

Jerusalem. Ett namn som klingar av skönhet – som på en brud redo att möta sin brudgum”. *Jag tror det finns få städer i världen som är så omskrivna och betydelsefulla för så många människor som Jerusalem. Som bara med sitt namn skapar visioner av kärlek, besatthet, tro och kanske framförallt längtan.

I boken Om natten i Jerusalem så är staden en kuliss för just kärlek, besatthet, tro, längtan och även hat. Det är en tunn bok, 119 sidor lång, men för den skull ingen bagatell. Snarare tvärtom, författaren Birgithe Kosovic har använt sig väl av alfabetets bokstäver och faktum är att jag skulle kunna skriva citat på citat från boken, så välformulerad är hon.

Boken har två huvudpersoner, Theodor, dansk till födseln och ett barnhemsbarn som beslutar sig för att bli en guds tjänare och fransiscanermunk i slutet av 1800-talet. Han ägnar sig åt att översätta texter från arabiska och grekiska i ett kloster i Florens. Där, vid dryga femtio års ålder möter han Mathilde, som han blir förälskad i och som får honom att överväga sina fyrtio år i kloster. Han flyr från både henne och sitt kloster till Jerusalem för att göra sina drömmars resa och se om han dessutom kan hitta tillbaka till sin tro.

Under en nattlig promenad i staden Jerusalem går han vilse och får hjälp att hitta till sitt härbärge av en gammal tiggerska. Hon visar honom vägen till härbärget och väl där kan inte Theodor bara lämna henne utan han köper ett rum åt henne. Till tack följer hon med till hans rum och ber att få berätta om en händelse som utspelar sig i ett harem i Jerusalem och vad som händer när den ottomanske paschan skaffar sig en fjärde hustru i hopp om att äntligen få en son. Tiggerskan berättar historien för Theodor och när han sen kräver att få ett svar från henne, om vad olika livsval är värda försvinner hon från honom med orden ”livet har ett värde i sig”. Det är ingen bok för självklara och slutgiltiga svar, snarare handlar det om just de orden ”livet har ett värde i sig” oavsett de val man gör och de konsekvenser som uppstår.

Boken beskrivs på Bonniers hemsida som ”en träffsäkert genomskådande moralitet om förblindad kärlek och förgörande svartsjuka, och om de avgörande valen i livet”. På ett plan så passar det in, eftersom moralitet kan beskrivas som en kamp mellan dygd och last i en människas själ. I Theodors berättelse handlar det om hans kamp mellan kärleken till och tron på Gud och kärleken till en kvinna och de löften som han gett som munk. I tiggerskans berättelse är det kärlek, svartsjuka och avund som är berättelsens teman men också om makt och underkastelse.  Lasten i Theodors berättelse är då hans kärlek till en kvinna, som om kärleken inte räcker både till Gud och människan, medan lasten i tiggerskans berättelse är den svartsjuka och avundsjuka som genomsyrar två av av paschans första hustrur gentemot den fjärde och hur långt de är villiga att gå i sin förgörelse av det hatade objektet, fru nummer fyra.

*=Från en helt annan bok kommer följande rader om Jerusalem och de raderna har fastnat i min hjärna på grund av dess hänförande beskrivning: ”Där framför oss reste hon sig, städernas stad, världens navel, universums medelpunkt, väste upp ur jordens innersta, förvånansvärt liten, som en juvel. Mitt hjärta sjöng inom mig och mina läppar formade de gamla hebreiska orden. ”Simchu et Yerushlaim w’gilu bah kal-ohabeha”, reciterade jag: Jubla med Jerusalem och fröjdas över henne, alla ni som älskar henne.”” (Mary Russells ord i Drottningfällan av  Laurie R King)

Klok som en uggla

Filed under: Blandat svammel,Shopping — klotho @ 18:01

Ett passande visdomsord och en förtjusande uggla. Det är nästan så att jag vill ha den själv, men funderar febrilt på vem jag kan ge den till så att jag kan med köpa den. (Så att man kan motivera köpet inför sig själv…) Hittade den här bilden och flera andra hos IdaForm.

Det snöar fortfarande…

Filed under: Blandat svammel — klotho @ 11:10

…men nu, vid 1100-tiden, har jag nyplogad gång ut från huset så det gäller att passa på. Mot ICA!

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.