Ett eget rum

februari 22, 2010

Någon vakar i natten

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 12:54

Det tog tid innan jag började läsa Någon vakar i natten, varför begriper jag inte så här i efterhand eftersom jag tyckte Bel Canto var en av de bästa läsupplevelserna det året den kom ut. Nu har jag dock läst den och njutit lika mycket som jag njöt av Bel Canto.

I Någon vakar i natten möter vi Tip och Teddy, två svarta män i tjugoårsåldern som är adopterade av en irländsk familj Bernard och Bernadette  Doyle, som sedan tidigare har sonen Sullivan. Bernadette hade alltid räknat med att få en stor familj och när det visar sig att de inte kan få fler barn än Sullivan bestämmer de sig för att adoptera, först Teddy och sedan adopterar den biologiska modern också bort Tip så att sönerna ska kunna växa upp tillsammans.  Bernadette hade också räknat med att leva länge, men dör i cancer när pojkarna är små och lämnar Bernard att ensam fostra deras tre söner.

Mestadels av boken utspelar sig under ett dygn, som blir omvälvande för både far och söner. Bernard gav tidigt upp tanken på att den äldste sonen Sullivan skulle kunna göra politisk karriär men hoppet att någon av hans yngre söner skall bli USA:s första svarta president har han ännu inte övergivit. De båda bröderna är måttligt intresserade av en politisk karriär, Teddy tar sig hjälpligt igenom sina studier men tillbringar det mesta av sin tid hos sin mors morbror, den katolske prästen Sullivan medan Tip ägnar sig åt iktyologi (forska om fiskar).

”Hans far talade gärna och med förtjusning om  att han betalade mer än 40 000 dollar om året till ett av världens bästa universitet för att ge sin son rätten att kika ned på döda fiskar i glasburkar”

”Men Tip visste exakt var han hade fått sitt fiskintresse ifrån och det var helt och hållet hans fars fel. Det var Doyle som hade kört dem över Sagamorefloden och vidare på den raka och smala sträckan på Route 6 när Tip och Teddy var små. Sullivan, den äldste av de tre pojkarna, var tolv år äldre än Tip och alldeles för vuxen för bilturer till stranden, så de lämnade honom i hans rum med hörlurarna på. På vägen ställde de två små pojkarna frågor om oceanen: Vad var det som gjorde vågorna och varför var vattnet salt och var sov måsarna om nätterna? De tjatade inte på Doyle om att stanna vid glasstånden och gottkioskerna och de andra klart lysande fröjderna som Cape Cod var översållat av. De ville bara till havet. Allt hos dessa fulländade eftermiddagar dröjde kvar hos Tip…”

Han inplanterade i Tip en tro på att det inte fanns något mer fascinerande än små torskfiskar och en sträng av tångruskor”

”Om Doyle hade blivit ombedd att berätta denna historia skulle han ha tilldelat fiskarna en mycket mindre roll.”

Denna ödesdigra kväll har Bernard Doyle övertalat sina söner att lyssna till ett föredrag med Jesse Jackson och efteråt vill han ha med dem på en mottagning till Jacksons ära. Tip gör slutgiltigt uppror mot sin far och backar bort från honom. I snöyran som råder ser han inte bilen som kommer farande, men blir räddad av en kvinna som knuffar bort honom från bilen och som i sin tur får allvarliga skador.  Bernard och Teddy bevittnar det hela, liksom kvinnans elvaåriga dotter och de tar de båda till sjukhus. Tip får ett gips om sitt ben medan kvinnan behöver opereras för livshotande skador.

I nattens mörker uppdagas att beröringspunkterna mellan de båda familjerna är många, men att de flesta har varit okända för familjen Doyle.  Det blir skakande upptäckter för både far och söner, och för sönerna så förändras deras liv och framtid för alltid, men också för den elvaåriga flickan som bevittnat sin mors heroiska räddning förändras livet.

Ann Patchett har skrivit en ljuvlig roman och både personskildringarna och språket har en tilltalande ton. Hon låter personerna resonera sig fram i de konflikter som uppstår. Hennes karaktärer är sympatiska, även det svarta fåret Sullivan har sina goda sidor, och jag saknade dem när jag läst ut boken. En del trådar lämnades lösa och man har också en hel del funderingar över de val karaktärerna gör.  En bok till om familjen Doyle önskas härmed.

Bel Canto är baserad på den händelse i Lima, 17 december 1996, då Tupac Amaru-gerillan ockuperar den japanska ambassaden och håller personalen gisslan tills dess att president Fujimori låter regeringstrupper genomföra en stormning med blodigt resultat den 22 april 1997.  I Någon vakar i natten känns som om Ann Patchett spanat in Obama lite extra, framförallt då det i boken finns med en dekal ”Obama 2012”. Eftersom boken är utgiven 2007 så trodde hon uppenbarligen inte att det skulle gå riktigt så fort att få en svart president.

Kommentera »

Inga kommentarer ännu.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: