Ett eget rum

april 17, 2010

Jakten på en hemresa

Filed under: Blandat svammel,Utflykter — klotho @ 10:10

M1, en av mina bästa vänner befinner sig i London. Numera är det ofrivilligt eftersom deras hemresa var planerad till fredag den 16e. Ända sedan i torsdags har vi spånat alternativ via sms och i nuläget ser det ut som om de tar sig till Oostende via färjan från Dover och därefter vidare till Bryssel för att hitta tåg eller buss upp till Sverige.

Tänk vad naturen fortfarande kan ställa till det för människan! Och vad praktiskt det är med teknisk utveckling som mobiltelefoner och internet, men synd att de lade ner passagerarfärjan mellan Sverige och England.  M1 försökte kolla med DFDSTorline men eftersom det är en maxgräns på ca tio passagerare (eller snarare färre) beroende på antalet chaufförer som åker med så har de platserna snabbt bokats upp. De kom inte ens fram på telefon till dem.

Jag ringde deras resebyrå, Airtours, och fick till svar att de inte kan hjälpa till för det är force majeur, och det är klart att konsekvenserna av ett vulkanbrott inte tillhör det som vanligen påverkar resenärer.

SAS hade ordnat två bussar från Charles de Gaulle men det upptäckte jag för sent för att det skulle kunna vara ett alternativ för dem.

M1 var ute och reste när det var snökaos i Sverige i februari, då tog hemresan drygt tjugo timmar längre tid. Jag vet inte riktigt om hon skall ge sig ut på några fler resor den närmaste tiden… Fast först måste hon komma hem från England.

Jag misstänker att rätt många kommer att göra en tilläggsförsäkring på sina reseförsäkringar ett tag efter detta, jag funderar själv på det med tanke på att jag har en resa inbokad till just London den 6 maj.

Annonser

april 11, 2010

Miraklet i Lourdes

Filed under: Böcker,Film — klotho @ 21:50

Det var en av de filmer som visades på Filmfestivalen i Göteborg och i år och som fick en hel del massmedial uppmärksamhet. Den vann kritikerpriset på filmfestivalen i Venedig 2009 och är österrikiska Jessica Hausners tredje film (efter Lovely Rita och Hotel). Hausner gillade inte sitt första besök i Lourdes, den lilla staden med 15 000 invånare i Pyrenéerna som lever på vad bondflickan Bernadette såg i mitten på 1800-talet, nämligen jungfru Maria som talade till henne. Idag är det storkommers med helande i Lourdes, där tusen och åter tusen människor åker dit och hoppas på att få bli botade från sina sjukdomstillstånd. Just de delarna i filmen blir man rätt äcklad av, den helt storindustrin som har skapats och jag tänkte: ”släng ut månglarna ur templet” vid flera tillfällen.

Miraklet i Lourdes är dock en fantastisk pärla till film, en ljuvligt lågmäld historia som utan större åhävor låter oss lära känna karaktärerna i filmen, både pilgrimerna och ”hjälparna”, volontärerna från Malteserorden. Huvudpersonen är dock Christine, en ung kvinna som är har MS och behöver hjälp med allting eftersom varken hennes ben eller armar fungerar. För henne är resan ett sätt att komma ut i världen, inte så att hon nödvändigtvis tror på mirakel. Kulturresan till Rom föregående år var roligare. Hon är en ung kvinna med samma känslor som de unga kvinnliga volontärerna och de kastar alla sina ögon på en av de manliga volontärerna, som skyggt närmar sig Christine.

Det är en film om att tro lika mycket som att tvivla och Hausner pekar och visar upp, men låter betraktaren dra sin egna slutsatser. När sen Christine drabbas (ja, det är faktiskt det rätta ordet) av ett mirakel så skapar det oro inom pilgrimsgruppen, först glädje och förhoppningar, sen missunnsamheten och misstänksamheten. Varför just hon? Sylvie Testud i rollen som Christine är helt fantastisk med sitt uttrycksfulla ansikte och sitt lågmälda men mycket precisa agerande.

Jag blir väldigt sugen på att se Hausners tidigare filmer efter att sett denna pärla.

Som en liten parantes   kan nämnas att de kunskaper jag har om Bernadette och miraklet i Lourdes (alltså de första miraklen) är från Kardinalens hemlighet av Philippe van Rjndt som jag läste (och ev har kvar i källaren) som tonåring. Jag minns fortfarande en hel del från boken och att jag tyckte den var grymt spännande.

april 10, 2010

Agora

Filed under: Böcker,Film — klotho @ 21:13

Det var ett tag sedan jag såg Agora (regisserad av Alejandro Aménabar), och ungefär lika länge sedan som den slutade att visas på SF:s biografer. Filmen fanns med i årets filmfestival i Göteborg, men eftersom det stod angivet att den hade distribution uteslöt jag den från de festivalfilmer jag ville se.  Den hade sedan premiär i slutet av februari och gick väl max några veckor. Läste i någon recension beskrivningen ”svärd- och sandal”-film och det passade rätt bra in.

Agora är benämningen på torg i antika grekiska städer och i det här fallet namnen på en film som till största delen handlar om Hypatia. Hon levde i Alexandria ca 300 e Kr och var matematiker, astronom och fysiker och hade en tjänst som professor i platonsk filosofi i Alexandria.

I den mycket intressanta boken Arvet efter Hypatia av Margaret Alic så redogör Alic om Hypatias liv och forskargärning och hennes sentida kollegor till 1800-talets slut. Jag har boken i min bokhylla men har inte ägnat någon större läsning av den eftersom vetenskap inte riktigt är mitt område, men efter att ha sett filmen så läste jag igenom texten om Hypatia och både boken och filmen var rätt samstämmiga när det kommer till hennes vetenskapliga liv.

Filmen är ingen höjdare, men det finns en del intressanta scener. Rachel Weisz är blek i sin roll som Hypatia. Hon skärper till sig i slutet, men i vissa av hennes föreläsningsscener är hon snarast tramsig. Filmen är lite väl lång, men ur ett historiskt perspektiv intressant. Skildringen av Hypatia sammanfaller också med den kristna religionens framväxt och hur den hedniska traditionen trängs undan. Judendomen finns också med, som en av de tre religioner som försöker samsas i Alexandria. Det går givetvis inte speciellt bra och både judendomen och hedendomen körs bokstavligen över av den nya ”inne”-religionen kristendomen. Som från underdog-perspektiv växer sig både stark och maktfullkomlig i filmen. Hypatia blir enligt historien mördad av kristna fanatiker, och med en miss modifikation sker det också i filmen.

Om man ser filmen med de feministiska glasögonen på sig så är den film ett av många exempel på hur man gör en film om en kvinna. I hela filmen så finns det bara en kvinna med, i detta fall Hypatia. Hon har inga kvinnliga kollegor, inga kvinnliga elever och bara en engagerad far. Som i så många fall i filmer/böcker och även i verkligheten så kan det bara finnas en kvinna verkar det som, en kvinnlig skurk, en kvinnlig VD, en kvinnlig huvudroll eller snarare biroll till de manliga huvudrollerna.

Det som ändock gör filmen till en upplevelse är (en man, eller snarare pojke) Max Minghellas tolkning av slaven Davus som älskar sin ägarinna Hypatia, han är fullkomligt lysande och i vissa scener får han till så det skälver i mig. Han har inte många repliker i filmen, men han agerar desto mer. Det finns två scener som har etsat sig fast i mig, den ena där Hypatia skäller på sina elever och säger att det bara är slödder och slavar som bråkar, hans ansiktsuttryck där är obetalbart. Nästa minnesvärda scen är där konflikten mellan hedningarna och de kristna gått överstyr och hedningarna har barrikaderat sig i biblioteket. När de skall sova så säger Hypatia åt sin slav att lägga sig i närheten av henne och bereder sin bädd och somnar. Davus sitter vid hennes fötter och i andlös spänning får vi följa hans ansikte och hans hand till dess att den senare vidrör hennes nakna fot som sticker fram under filten. Wow säger jag bara.

Den felande länken eller föreningslivets roll som mötesplats

Filed under: Blandat svammel — klotho @ 17:13

A ringde alldeles nyss och berättade att hon varit ute på promenad med en god vän. Under promenaden så föreslog A:s vän att de skulle hälsa på U, en kvinna som brukade vara med på de konserter de lyssnat till på Nefertiti. A har träffat henne där och alltid pratat mycket om U så hon nappar på förslaget. De blir inbjudna på kaffe och medan de pratar så berättar U om den förening hon är aktiv i och vad hon pysslat med där. Jaha, säger A, känner du Klotho då? Ja, visst svarar U, jag träffade henne senast igår när hon gick ur styrelsen. Lyckligtvis så tycker U och jag väldigt bra om varandra, jag tycker att hon är en förtjusande kvinna och hon hade uttalat sig i liknande ordalag om mig. A var helt förbluffad över den osannolika kombinationen att U och jag kände varandra, med tanke på bostadsort, ålder, uppväxt etc men föreningsliv kan verkligen vara gränsöverskridande.

Jag var inte lika förbluffad över det osannolika eftersom jag har varit den felande länken tidigare. En gammal kursare till mig flyttar med make till liten håla tjugo mil från Göteborg för att han får jobb där. Hon är mammaledig med sitt första barn och går på öppna förskolan och träffar på en sympatisk kvinna med en några år äldre dotter. De börjar småprata och när de pratar lite mer konstaterar de båda att de känner mig. Kursaren i form av att vi gått samma utbildning innan jag hoppade av den, men höll kontakten med henne. Den andra kvinnan för att en av hennes bästa väninnor är M1 och hon känner mig både genom henne och genom den förening som vi båda var aktiva i under en period. Även här är det egentligen rätt osannolika kombinationer med bakgrund, uppväxt och beröringspunkter.

Jag har några till av sådana här märkliga sammanträffanden där de flesta grundar sig på just föreningsverksamhet. Och visst är det väl så, att i en förening kan människor mötas i ett gemensamt intresse, oavsett bakgrund, yrke och utbildning. Två av mina nära vänner är båda från min föreningstid, och jag tror nog inte att vi hade kunnat mötas i något annat sammanhang. Vare sig i  jobbsammanhang eller ”vanligt” socialt umgänge.

Nu är det vår!

Filed under: Blandat svammel — klotho @ 15:37

De har sopat bort allt grus på gångvägar och parkering hos mig. Ett säkert vårtecken för stadsmänniskan!

april 7, 2010

Tematrio – sex

Filed under: Böcker,Författare,Läsning,Tematrio — klotho @ 22:04

Lyrans tema denna vecka är böcker som innehåller minnesvärda sexskildringar och efter att ha skärskådat min bokhylla så kan jag väl säga att minnesvärt sex inte spelar en dominerande roll i de flesta av bokhyllornas böcker. Det finns sex, och det finns kärlek lite här och var, men minnesvärt, nja. Några titlar har jag i alla fall fått ihop, även om en av titlarna finns i källarförrådet. Jag tror att jag har sparat boken, men jag är inte helt säker. Den kommer som nummer ett på listan nedan.

1 Hästarnas dal av Jean M Auel. Jag var tretton år gammal när Hästarnas dal publicerades på svenska, och jag vet att jag läste den någon gång i början på högstadiet. Grottbjörnens folk, den första i serien om Ayla, cromagnonflickan som hamnat bland neanderthalarna var en sensation vill jag minnas och en häftig läsupplevelse som tonåring. Hästarnas dal är väl mest ihågkommen för mötet mellan Ayla och Jondalar och deras sex/kärleksupplevelser. När tonårskillar försökte få tag på porrtidningar läste tonårstjejer Hästarnas dal med nyfiken fascination i blicken. Nu pratar vi mitten/början av 1980-talet och internet och dess porrsidor var i sin linda. Tjejerna i min klass läste Mitt livs novell och Starlet, och Hästarnas dal. Fast vi pratade inte om det sistnämnda, det var ju lite pinsamt. För att inte tala om hur pinsamt det var att upptäcka att ens mamma också läste böckerna. Jag kommer faktiskt inte ihåg något om de faktiska sexscenerna, det är bara känslan som jag minns. Det lite ekivoka och kittlande att läsa om ”det”.

2 Decamerone av Boccaccio. Det är trettonhundratal och digerdöden härjar i Florens. Tio unga män och kvinnor flyr staden och beger sig till en villa på den toscanska landsbygden. Där stannar de i tio dagar (därav titeln deca = tio) och fördriver tiden med att berätta historier för varandra och när den tionde dagen är passerad så har de hundra berättelser, många av dem av erotisk karaktär. Jag har i min ägo en vacker illustrerad upplaga med 31 av de hundra berättelserna och den köpte jag på antikvariat som sjuttonåring, med rodnande kinder för jag förstod först inte vad som menades med den ”illustrerade upplagan” och då kunde jag inte riktigt med att backa om köpet. Det är otrogna hustrur, nunnor nyfikna på kärleksäventyr och män på vift som det berättas om i Decamerone, mer eller mindre outtalat om kärlekens och lustans fröjder.

3 Catherine M:s sexuella liv av Catherine Millet var riktigt chockerande när den dök upp. En redaktör i på en exklusiv konsttidskrift som skriver essäer om modern konst, en kvinna i femtioårsåldern som i sin bok skrev väldigt öppenhjärtligt om sitt sexuella liv med make, vänner och främlingar. Vad jag kommer ihåg av boken är den sakliga nästan kyliga beskrivning av hennes sexuella aktiviteter, som om hon själv var en iakttagare istället för en aktör. Det kittlande med denna bok var ju att hon gick ut med sitt namn och sitt liv och att hon var tja, ”grannkvinnan” och genom att läsa boken fick man reda på mer än man egentligen ville veta om Catherines mer privata liv. Minnesvärd definitivt, men mer åt det avskräckande hållet.

april 6, 2010

La Belle Epoque och det passlösa resandet

Filed under: Böcker,Läsning,Samhället i stort och smått — klotho @ 22:38

Läser just nu Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman. Vad som fascinerar mig mest är det gränslösa resandet, som framförallt Hirdmans mormor gör. Hon reser från den fransktalande delen av Schweiz till Bukarest i början av 1900-talet (då hon är i början av de tjugo) för att undervisa på en flickpension. Efter några år drar hon vidare till Estland! För att där arbeta som guvernant hos en tysk aristokrat (greve tror jag). Där träffar hon sin blivande make, de gifter sig och drar till Oxford. Efter några år där så sticker de till Bukovina, numera en del av Rumänien.

La Belle epoque som avser tiden mot slutet av  1890-talet och fram till första världskriget var en tid av mycket resande bland européerna och det var innan passens uppkomst. Enligt M1 som replik på min berättelse om Hirdmans resande mormor, dock inte alltid frivilligt ska väl tilläggas. Det var framför allt morfar som yrkade på de förflyttningar som de gjorde efter att de gift sig.

Det är en intressant bok, inte bara när det gäller resandet.

Jag överlevde påsken…

Filed under: Blandat svammel,Mat — klotho @ 22:28

…men fyra dagars feber och en massa snor var ingen höjdare. Piggnade till lagom till annandagen då jag som utlovat skulle baka spettekaka (!) med yngste systersonen. Och nej, det blev ingen hög pyramidliknande spettekaka, utan en platt variant trots fem lager smet (som rann ut så varför vi skulle spritsa ut degen förstod varken elvaåringen eller jag). Väldigt mycket, ägg, smör, socker och potatismjöl, skulle nästan kunna hävda överdos och nej, särdeles gott var det inte. Elvaåringen dekorerade dock vackert med påskägg och Glad Påsk i kristyr men konstaterade att något saknades. Något betyder choklad. Får uppmuntra till studiebesök på spettekakebageri i Skåne så han kan föreslå en variant av spettekaka. Har de tänkt choklad?

Åter till sillstan är det biltvätt som gäller, för leriga skogsvägar gör spännande mönster på vita bilar. För att inte tala om vad leriga kattassar gör på vit motorhuv.

april 2, 2010

Fragments of Haiku

Filed under: Citat,Kultur och konst (muséer mm) — klotho @ 17:23

Fragments of Haiku av MariaManuela

För haiku oavsett språk gäller:
Den är inte sentimental
Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
Den ska vara fåordig och undvika upprepningar
Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
Den ska undvika alltför starka adjektiv
Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga

Formen bör underordnas det poetiska innehållet

från Svenska Haiku Sällskapet

Den långa fredagen

Filed under: Mat,Samhället i stort och smått,Shopping — klotho @ 15:46

Jag har svurit över storhelger och allt som ska pressas in på de dagar man arbetar, men igår kom jag och ena kollegan iväg strax efter 1500, den magiska tidpunkt då vi kan lämna arbetet dag före helgdag, om ”arbetet så tillåter” icke att förglömma. Inga kriser uppstod i sista stund och jag skrev in min out-of-office meddelande med påpekande om att det minsann är offentlig helgdag på fredag och måndag i Sverige. Både fransmän och ungrare jobbar idag och jag skänker en medlidsam tanke åt dem medan jag ägnar mig åt T-Rex och Volbeat på Spotify (G om du läser det här så har du fått din efterlängtade inbjudan till Spotify nu!) och surfar runt medan jag njuter av en stillsam fredag i soffan.

När jag köpte glass och parmesanost på ICA igår, mellan varuberg och småsvettiga och stressiga män och kvinnor så skänkte jag en tacksamhetens tanke att jag iaf slipper stressa för att påskhandla. Mitt bidrag är redan inköpt och först imorgon så far jag på påskfirande hos släkten.

Om jag kan skaka fram lite inspiration ska jag berätta om Agora, filmen om Hypatia och Orestien, Noréns första uppsättning som konstnärlig ledare på Folkteatern, båda sevärda upplevelser på sitt sätt.

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.