Ett eget rum

april 7, 2010

Tematrio – sex

Filed under: Böcker,Författare,Läsning,Tematrio — klotho @ 22:04

Lyrans tema denna vecka är böcker som innehåller minnesvärda sexskildringar och efter att ha skärskådat min bokhylla så kan jag väl säga att minnesvärt sex inte spelar en dominerande roll i de flesta av bokhyllornas böcker. Det finns sex, och det finns kärlek lite här och var, men minnesvärt, nja. Några titlar har jag i alla fall fått ihop, även om en av titlarna finns i källarförrådet. Jag tror att jag har sparat boken, men jag är inte helt säker. Den kommer som nummer ett på listan nedan.

1 Hästarnas dal av Jean M Auel. Jag var tretton år gammal när Hästarnas dal publicerades på svenska, och jag vet att jag läste den någon gång i början på högstadiet. Grottbjörnens folk, den första i serien om Ayla, cromagnonflickan som hamnat bland neanderthalarna var en sensation vill jag minnas och en häftig läsupplevelse som tonåring. Hästarnas dal är väl mest ihågkommen för mötet mellan Ayla och Jondalar och deras sex/kärleksupplevelser. När tonårskillar försökte få tag på porrtidningar läste tonårstjejer Hästarnas dal med nyfiken fascination i blicken. Nu pratar vi mitten/början av 1980-talet och internet och dess porrsidor var i sin linda. Tjejerna i min klass läste Mitt livs novell och Starlet, och Hästarnas dal. Fast vi pratade inte om det sistnämnda, det var ju lite pinsamt. För att inte tala om hur pinsamt det var att upptäcka att ens mamma också läste böckerna. Jag kommer faktiskt inte ihåg något om de faktiska sexscenerna, det är bara känslan som jag minns. Det lite ekivoka och kittlande att läsa om ”det”.

2 Decamerone av Boccaccio. Det är trettonhundratal och digerdöden härjar i Florens. Tio unga män och kvinnor flyr staden och beger sig till en villa på den toscanska landsbygden. Där stannar de i tio dagar (därav titeln deca = tio) och fördriver tiden med att berätta historier för varandra och när den tionde dagen är passerad så har de hundra berättelser, många av dem av erotisk karaktär. Jag har i min ägo en vacker illustrerad upplaga med 31 av de hundra berättelserna och den köpte jag på antikvariat som sjuttonåring, med rodnande kinder för jag förstod först inte vad som menades med den ”illustrerade upplagan” och då kunde jag inte riktigt med att backa om köpet. Det är otrogna hustrur, nunnor nyfikna på kärleksäventyr och män på vift som det berättas om i Decamerone, mer eller mindre outtalat om kärlekens och lustans fröjder.

3 Catherine M:s sexuella liv av Catherine Millet var riktigt chockerande när den dök upp. En redaktör i på en exklusiv konsttidskrift som skriver essäer om modern konst, en kvinna i femtioårsåldern som i sin bok skrev väldigt öppenhjärtligt om sitt sexuella liv med make, vänner och främlingar. Vad jag kommer ihåg av boken är den sakliga nästan kyliga beskrivning av hennes sexuella aktiviteter, som om hon själv var en iakttagare istället för en aktör. Det kittlande med denna bok var ju att hon gick ut med sitt namn och sitt liv och att hon var tja, ”grannkvinnan” och genom att läsa boken fick man reda på mer än man egentligen ville veta om Catherines mer privata liv. Minnesvärd definitivt, men mer åt det avskräckande hållet.

Annonser

april 6, 2010

La Belle Epoque och det passlösa resandet

Filed under: Böcker,Läsning,Samhället i stort och smått — klotho @ 22:38

Läser just nu Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman. Vad som fascinerar mig mest är det gränslösa resandet, som framförallt Hirdmans mormor gör. Hon reser från den fransktalande delen av Schweiz till Bukarest i början av 1900-talet (då hon är i början av de tjugo) för att undervisa på en flickpension. Efter några år drar hon vidare till Estland! För att där arbeta som guvernant hos en tysk aristokrat (greve tror jag). Där träffar hon sin blivande make, de gifter sig och drar till Oxford. Efter några år där så sticker de till Bukovina, numera en del av Rumänien.

La Belle epoque som avser tiden mot slutet av  1890-talet och fram till första världskriget var en tid av mycket resande bland européerna och det var innan passens uppkomst. Enligt M1 som replik på min berättelse om Hirdmans resande mormor, dock inte alltid frivilligt ska väl tilläggas. Det var framför allt morfar som yrkade på de förflyttningar som de gjorde efter att de gift sig.

Det är en intressant bok, inte bara när det gäller resandet.

april 2, 2010

Tematrio – häxor

Filed under: Böcker,Citat,Författare,Tematrio — klotho @ 15:27

Lyrans tematrio för påskveckan är häxor i litteraturen och det finns det gott om, med blandade beskrivningar.  I Tusen svenska kvinnoår – svensk kvinnohistoria från vikingatid och till nutid finns följande rader om häxor och häxjakt: I de flesta länder riktade sig häxprocesserna nästan enbart mot kvinnor. Det finns en uppsjö av förklaringar till varför kvinnor förföljdes och avrättades runtom Europa. Var häxan en tacksam och lagom ofarlig syndabock i svåra tider med missväxt, farsoter och ständiga krig? Eller var häxjakten främst ett verktyg för kyrkan att få bukt med icke auktoriserad vidskepelse i samhället och skrämma folk från att vända sig till kloka gummor? Bottnade förföljelserna ytterst i manssamhällets rädsla för starka kvinnor och den kvinnliga sexualiteten? Trots att de som anklagades många gånger var äldre, resurssvaga kvinnor, utmålades häxan som en farlig, stark och sexuellt ohämmad kvinna som inte tvekade att överge man och barn för sina nattliga utflykter. Synen på den kvinnliga sexualiteten som ett farligt hot fanns grundlagd i kristendomen sedan århundraden. Nu kom den väl till pass.

Nedan kommer förslag på ett antal kvinnor som inte beter sig som kvinnor ska…

1 I En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon från 1984 beskriver hur en stillsam hemmafru förvandlas till en riktigt hondjävul när hon blir övergiven av maken. Hon bränner ner huset och ger sig ut för att hämnas på maken och hans älskarinna. Jag vill minnas boken som en vass pärla, även om jag tycker att huvudpersonen Ruth förfelar sin hämnd och redan som tonåring ifrågasatte jag hennes val av utseendeförändring. Men en häxa är hon.

2 Aprilhäxan av Majgull Axelsson från 1997 är en fantastisk roman, en berättelse i magisk realism uppblandat med folkhemmets uppbyggnad i efterkrigstidens Sverige.  Berättelsen om Desirée och hennes tre systrar, alla med samma namn som vår nuvarande kungs systrar växer alla upp i ett Sverige där alla chanser finns, men kanske inte för alla. Desirée svårt handikappad och sängbunden lever sitt liv via sina tankar och sin förmåga att ta sig in i andra människors tankar och se livet ur deras synvinkel, för hon är en aprilhäxa. Som med alla Majgulls romaner är den rejält svärtad i sina berättelser.

3 Ett antal kvinnliga författare fick ett erbjudande om att skriva en rysare, ”Du tar fram häxan, den desperata, den överdådiga, den övergivna, den farliga inom Dig”. Inger Alfvén, Nina Lekander, Eva Seeberg, Åsa Nilsonne, Birgitta Stenberg och Barbara Voors med flera skrev och det blev Kvinnornas svarta bok, utgavs av Trevi 1992. Med en salig blandning av häxor, farliga kvinnor, övergivna kvinnor, hämndlystna kvinnor. En novellsamling med tolv vitt skilda berättelser.

mars 29, 2010

Morley Morley, var har jag hört det förut?

Filed under: Böcker,Citat,Författare,Film,Läsning — klotho @ 21:14

När det gäller boken I mina skor så får jag erkänna att jag såg filmen först, och gillade den och kände delvis igen mig i ”systra”-konflikterna, även om jag och min syster inte bråkade om riktigt samma saker och skulle jag vilja hävda, ingen av oss har haft problem med skolan även om vi i vår ungdom också hade okvalificerade yrken som lillasyster Maggie*, men det hör väl snarare ungdomen till.

När jag såg att filmen baserades på en bok av Jennifer Weiner så blev jag intresserad, eftersom hennes debut Sängkamrater är en av de bättre i kategorin chick-lit. Jag har inte letat direkt aktivt efter hennes bok, men blev besviken på mig själv att jag inte ansträngde mig när jag såg att den skulle vara med bokrean. Sedan lördagens loppisbesök är dock boken i min ägo och då kom jag vad jag gillade i filmversionen, den vackra dikten av Elizabeth Bishop, men den gör sig definitivt bättre i original än översatt.

One Art

The art of losing isn’t hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three beloved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.

— Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) a disaster.

I filmen har den slarviga lillasystern Maggie fått jobb som sjukvårdsbiträde och blir uppmanad att läsa högt av en av patienterna, en äldre pensionerad och blind lärare. Maggie som är dyslektier med noll självförtroende när det gäller att läsa och analysera texter vågar sig så småningom på bådadera och glädjen i hennes/Cameron Diaz ögon när hon får beröm för sin analys av Bishops dikt ovan gjorde mig som biobesökare alldeles varm i hjärtat. I sin bok däremot  låter Weiner Maggie ockupera ett tomt rum i Princetons bibliotek och helt enkelt bara traska in på föreläsningar som hon tycker verkar intressanta för att bara lyssna. Vid ett tillfälle så blir hon sedd och lyssnad till och det är när hon analyserar dikten One art.

När jag nu mindes hur mycket jag gillade Bishop så kunde jag inte låta bli att googla på henne och hittade då bl a information om att hon bodde sjutton år i Brasilien och förutom att vara poet gjorde sig välkänd som översättare av Helena Morleys dagbok Minha vida de menina. Den boken står i min bokhylla men är direktöversatt från portugisiska med den svenska titeln Mitt liv som ung flicka. Ibland så består livet av de mest märkliga sammanträffanden. Genom Weiner ”hittar” jag Bishop som i sin tur översatt en bok jag tycker mycket om, men som knappast tillhör de mer välkända titlarna.

Mitt liv som ung flicka fick jag för mer än femton år sedan då jag var på en utställning/alternativmässa på Blå stället i Angered. Jag drogs som alltid till bokhörnet och där satt en kvinna med en massa olika böcker som jag fingrade på men vid detta tillfälle var jag en pank student som inte hade råd att spendera pengar på annat än nyttoting (mat och kurslitteratur) men när vi hade pratat ett tag så gav hon mig Mitt liv som ung flicka, för hon tyckte att det var en sån underbar bok som jag inte borde missa. (Vilka fantastiska människor det finns!)

Mitt liv som ung flicka är en dagbok som skrevs av Alice Dayrell (pseudonym Helena Morley) mellan åren 1893-1895, hon föddes i Brasilien 1880 med en engelsk pappa och en brasiliansk mamma. Hennes man uppmuntrade henne att trycka upp sina gamla barndomsminnen och de publicerades 1942, i första hand avsedd för barnbarn och andra släktingar. Boken spreds sedan i allt vidare kretsar och är både roligt och klarsynt skriven. Jag har inte läst den sen jag köpte den, men bläddrade nu lite i den och minns hur rolig jag tyckte den var och tidlösa bra berättelser är, även om de beskriver sin tid. De berättelserna lever vidare av sig själva i sin styrka av just bra berättande.

*=Maggie som i filmen är ganska så endimensionell är betydligt mer mångfasetterad i boken.

mars 28, 2010

Inledande rader

Filed under: Böcker,Citat,Författare — klotho @ 21:31

I nattens tystnad körde grönsakshandlarnas vagnar genom den ödsliga allén in mot Paris. Hjulens rytmiska stötar ekade mot de sovande husen som skymtade bakom almarnas otydliga rader. På bron vid Neuilly hade en kålkärra och en kärra med ärter slutit sig till åtta vagnar med rovor och morötter, som kom från Nanterre. Hästarna lunkade självmant vägen fram med hängande huvuden, och i uppförsbacken saktade de lättjefullt farten ännu mera. Hög uppe på grönsakslassen låg kuskarna på magen med tömmarna lindade om sina handlovar och sov under de svart- och grårandiga kuskkapporna. En gaslåga som bröt fram ur dunklet lyste plötsligt upp spikarna i en skosula, en blå blusärm eller toppen av en mössa som stack upp ur detta överdåd av röda morotsbuketter och knippor av vita rovor eller ur kålens och ärternas yppiga grönska. Ett avlägset buller på vägen både framför och bakom dem, nej på alla närliggande vägar, tillkännagav att liknande konvojer av vagnar forslade hela skeppslaster med föda till den svarta sovande staden.

ur Hallarna av Émile Zola, mest känd för Thérèse Raquin och Den stora gruvarbetarstrejken skulle jag tro och som en av de främsta inom naturalismen* och givetvis för sitt inlägg i Dreyfusaffären som rasade i Frankrike i slutet av 1800-talet där Zola dömdes till ett års fängelse och böter för smädelse för sin skrift J’accuse.

*= En av de litterära inriktningarna i den senare delen av 1800-talet och som utvecklades från en annan litterär inriktning, realismen. Den litterära naturalismen hävdade tron på vetenskapen som metod att förändra samhället och Zola var en av dess främsta förespråkare.

Brutet löfte

Filed under: Böcker,Shopping,Utflykter — klotho @ 21:04

Ibland måste man helt enkelt bryta sina löften, i lördags så blev det en sådan dag. Jag hälsade på min mammalediga kollega på i hennes hem på Tjörn och jag erkänner att det var jag som föreslog loppisbesöket. Att såhär i efterhand hävda att jag bara ”ville titta” känns inte helt ärligt, men jag var å andra sidan inte jakt efter någonting utan har ändå ett visst fog för att säga ”spaning”. Jag fingrade på rätt många föremål men lade ifrån mig dem, förutom den lilla glasugglan som fullkomligt skrek åt mig att ge den ett hem.

Bokutbudet så först inte så givande ut men, men vid en närmare granskning så hittade jag fem böcker som jag lite latent/halvhjärtat letat efter. Jag har ingen lista med böcker i handväskan med titlar jag är på jakt efter (och det är faktiskt besvärligt ibland när minnet spelar mig små spratt) utan tror att jag kommer ihåg alla böcker som jag faktiskt skulle vilja äga (det gör jag inte). Först sprang jag på Hallarna av Émile Zola som jag gärna velat ha, efter det så var det I hennes skor av Jennifer Weiner som jag missat på bokrean och som grädde på moset, alla tre delarna av Alberte-serien av Cora Sandel. Fem böcker och en uggla för 40 kronor var helt enkelt för bra för att avstå från och dessutom kan jag pricka av titlarna från min ”mentala vill-ha-lista”. Att det fortfarande är mars och därmed shoppingfri månad…tja, det är helt enkelt sånt som händer och jag har aldrig haft en stark karaktär (framförallt när det gäller böcker).

mars 22, 2010

Tematrio – poesi

Filed under: Böcker,Författare,Tematrio — klotho @ 20:47

Lyrans tema denna vecka är lyrik, favoritpoet och/eller favoritpoem. Jag är en periodare när det gäller att läsa poesi, och generellt sett väldigt dålig på nyare poeter. Bob Hansson är nog den mest moderna poet jag läst, som jag kommer ihåg namnet på och som finns i min bokhylla.

Haiku är en häftig variant av poesi som jag också gillar, inte heller den direkt modern. En gång i tiden kunde jag också räkna versfötter men jag har förträngt det mesta av den kunskapen.

Nedan kommer tre dikter som jag tycker otroligt mycket om och där jag också gillar poeterna skarpt. Jag är väldigt tacksam över att Nobelkommittén gav Wislawa Szymborska Nobelpriset i litteratur för jag hade troligtvis inte upptäckt henne annars. Hon blev en omedelbar favorit och jag har försökt få tag på och läst det mesta som givits ut på svenska. En charmerande bok är Bredvidläsning (tror den heter så) där hon skriver om de böcker som aldrig hamnar på tidningarnas kultursidor, utan blir kvar i korgarna hos journalisterna för att sedan försvinna ut från redaktionerna utan synbara spår.

1 Tre högst besynnerliga ord

Medan jag säger ordet Framtid

blir första stavelsen förfluten.

Medan jag säger ordet Tystnad

bryter jag den.

Medan jag säger ordet Ingenting

skapar jag någonting som inte ryms i något intet.

ur Nära ögat av Wislawa Szymborska


2. Måltid

Får jag bjuda på en måltid?

Först

gryningsblå soppa kokt på violer

Sen

upptinade fotspår efter ett rådjur

och en sallad gjord på snödroppshuvuden

Till dessert

en månskiva gul som honung

och len i smaken som en melon

Vinet?

Naturligtvis

samma vin till alla rätter:

en nyss frigiven källas vattenglädje.

ur Höstens stjärnor av Maria Wine

En av de vackraste dikter jag vet och som funnits med mig i åratal

3.

Säg till om jag stör,

sa han när han steg in,

så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,

svarade jag,

du rubbar hela min existens.

Välkommen,

ur Sånger om Kärlek av Eeva Kilpi.

Jag var tonåring när den dikten drabbade mig, ja faktiskt drabbade mig.

Den är fortfarande magisk i sin förtrollande enkelhet som med så få ord

skapar en sådan passion.

Jag kan visserligen bli besatt av prosa, men inte alls på samma brännbara och ibland sårbara sätt som en dikt kan gripa tag i en. Hur många har inte sett och framförallt lyssnat till Audens underbara kärleksdikt i Fyra bröllop och en begravning. Utan den dikten hade filmen varit ännu en romantisk komedi utan någon stadga, men denna lysande uppläsning och brännande ord ger filmen en extra dimension:

—-

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

Egentligen tycker jag nog att poesi skall reciteras högt, kanske mumlas tyst om man inte vill betraktas som en galning i större sällskap. Nu är jag visserligen svag för högläsning av alla de sorter så länge det är bra gjort (även om jag ännu inte lyssnar på talböcker trots att jag har två i min ägo). När jag läste litt vet så tog vår lärare med sig en gammal lp-skiva där T S Eliot själv läste The Waste Land och det var lite magiskt att lyssna på hans röst och hans ord.  En riktig kulturskatt.

mars 16, 2010

Tematrio – skrivande svenskor

Filed under: Böcker,Författare,Tematrio — klotho @ 20:58

Måndagen har passerat sen länge, men så här på tisdagskvällen kommer mitt inlägg till Lyrans tematrio om skrivande svenskor som skriver om kvinnors livssituation.Efter en genomgång av min egen bokhylla så kan jag snabbt konstatera att den inte svämmar över av skrivande svenskor (inte med den inriktningen i alla fall), många kvinnliga författare finns det men mestadels ”icke svenskor”. En hel del av dem passar dock in på deltemat, beskrivning av kvinnors livssituation. Eftersom jag ligger lite efter så har många författare och titlar nämns av de som jag spontant kommer att tänka på så jag plockade ut några andra alternativ.

Jag tittar tillbaka i historien och fastnar för 1800-talet och tidigt 1900-tal (även om den sistnmämnda titeln svävar ännu längre tillbaka i tiden). Dessutom skulle man kunna hävda att jag vinklar det där med tre lite väl brett, fast det handlar ändock bara om tre böcker eller tre + en.

1 Eva Borgströms avhandling Om jag får be om ölost är först ut. Underrubriken är Kring kvinnliga författares kvinnobilder i svensk romantik och tar bl a upp de kvinnliga författarnas svar på Det går an. Några författarnamn finns levande även idag, som Fredrika Bremer, andra är att betrakta som relativt okända. Wilhelmina Stålberg, Maria Lindeberg och Eleonora Charlotta d’Albedyhill är knappast några namn som klingar ens för litteraturintresserade. Det är en relativt lättläst avhandling och så klart väldigt intressant för åtminstone litteraturnördar. Titeln Om jag får be om ölost har Borgström tagit från några rader ur Bremers En dagbok och var ett vanligt inslag i kosthållet på den tiden. Kokt mjölk blandat med öl och svagdricka som serverades varm (personligen tycker jag det låter vedervärdigt).

2 Bok nummer två har avancerat framåt några årtionden och vi närmar oss 1880-talet. I antologin Synd med förord av Birgitta Ney möter vi Alfhild Agrell, Elin Améen, Hilma Angered Strandberg, Victoria  Benedictsson, Augusta Braunerhielm, Amalia Fahlstedt, Amanda Kerfstedt, Anne Charlotte Leffler, Vilma Lindhé, Matilda Malling och Gerda von Mickwitz.

Det talas om det moderna genombrottet för svensk litteratur och så rabblas männen upp, men det fanns också många kvinnliga författare som tyvärr är helt bortglömda idag. Den är helt superba antologin har samlat ihop ovan nämnda författare, som förutom att de har det kvinnliga könet gemensamt alla skrev om den skenheliga familjen och det hyckleri som frodades i denna tid och där kvinnorna fick betala priset. Gerda von Mickwits novell Messling handlar om en ung kvinna vars make smittat henne med syfilis men officiellt har hon drabbats av mässling. Inte nog med att hon inte fick reda på att mannen var smittad innan de gifte sig, hon måste också dölja hans synd eftersom samhället inte tillåter något annat.

3 Den tredje boken blir en roman och en älskad favorit, Carina Burmans Den tionde sånggudinnan. Nu har jag tagit mig fram till 1910-talet och Uppsala. Kvinnorna är i minoritet inom universitetet men de finns där. Huvudpersonen  docent Elisabeth Gran forskar om Sophia Elisabeth Brenner och kommer ett tvåhundra år gammalt kvinnosaksförbund på spåret. Det är inblickar både i hur universitetslivet ter sig för kvinnor som kvinnors vänskap och kärlek och frågan hur man skall hantera äktenskap.

Burman har ju en diger bokskörd bakom sig där hennes biografi över Klara Johansson definitivt är är intressant läsning.

mars 9, 2010

Apropå Lenngren och Bang och visdomsord till döttrar

Filed under: Böcker,Citat — klotho @ 07:57

Ur Personligt av Barbro Alving:

17.1 1955

Är uppryckt efter en svår downperiod, men med förvånansvärt hygglig fasad utåt. Hade inne de två Hamburgartiklarna igår och förrgår, som en sorts bekräftelse att ännu kan jag göra fantomlyftningar från brunnens botten.

Kaffe med Ruffa i morse. Hon har aldrig varit så harmonisk och helt enkelt förtjusande som nu, mot mig inte minst. Sa att hon kanske skulle till Värmlands nation i Uppsala på lördag. Jag sa att i så fall måste du för en gångs skull lova en sak, att inte tära en droppe alkohol, det kan bli småsupigt på nationer. Hon sa: Jag tycker om när Mamma vill ha ett sånt löfte, att det är lite strängt. Jag kommer att säga att nej, jag har lovat min Mamma!!

mars 7, 2010

Gammelfaster Harriet

Filed under: Böcker,Citat,Författare,Läsning — klotho @ 21:10

Efter att jag skrivit klart förra inlägget om Gertrude Bell så slog det mig. Gammelfaster Harriet i Adonisträdgården (The Gabriel hounds)! Undrar om inte Mary Stewart har använt sig av Gertrude Bells levnadshistoria och skapat Harriet utifrån henne?

Adonisträdgården börjar i Damaskus, med Christy som är på sällskapsresa i mellanöstern. Där träffar hon på sin kusin Charles som rest runt i Europa i mellanöstern innan han skall börja jobba på ”något av familjens bankkontor på kontinenten”. De gör upp om att mötas i Beirut för att hälsa på gammelfaster Harriet, som avsvurit sig allt engelskt och blivit ”muhammedan”. När jag bläddrar i boken så ser jag dock att Christy refererar till Lady Hester Stanhope, som ägnade sig åt att resa runt i mellanöstern tidigt 1800-tal och som till slut bosatte sig halvvägs mellan Tyre och Beirut, där hon sedemera avled 1839. Herregud, inte bara engelsmännen for som tättingar jorden runt för att upptäcka den, de engelska kvinnorna gjorde tydligen detsamma.

Nåväl, när jag nu börjat inlägget så fortsätter jag väl.  Christy blir inblandad i diverse skumraskaffärer men blir slutligen räddad av sin hjälte Charles. En av de absolut roligaste scenerna i boken är bland de sista raderna där de sitter och tar igen sig efter att ha överlevt ur ett nedbrunnet hus med en knippe av bybarnen lekande omkring sig, och ett engelskt turistsällskap dyker upp och börjar kommentera omgivningen:

”Hennes väninna, ett stadigt fruntimmer i bred halmhatt och och klädsam fast ömtålig jerseydräkt, sänkte kameran och såg sig omkring.

”Så synd att byn ska vara så oaptitlig”. Hon hade kraftigt trumpetande medelklassröst. ”Fast moskén är rätt söt. Jag undrar om de har något emot att jag fotograferar dem?”

”Ge dem en slant.”

”Nej, det är inte värt det. Minns du inte hur gräsligt den där karln i Baalbek bar sig åt, gubben med kamelen? Och han där ser också ut som om han kunde vara mycket otrevlig. Titta bara så han glor.”

”Drönare allesammans. Konstigt bara att hon inte är ute på fälten och slavar för att få ihop mat till barnen. Titta så dom ser ut, och knappt ett år mellan dem. Det är nästan så att man mår illa. Och han skulle ju kunna se riktigt snygg ut bara han höll sig ren.”

Det var först när jag kände att Charles satt och skakade bredvid mig som jag förstod att det var honom de talade om.

—–

Jag öppnade munnen för att säga något men Charles viskade:

”Förstör det inte” och kvinnorna såg redan åt ett annat håll.

—-

”Och de hade alldeles rätt”, sa jag indignerat. ”Drönare är just det rätta ordet. Sitta där och skratta. Du kunde åtminstone ha tiggt eller nåt. Vi skulle behöva lite kontanter. Om inte polisen ger oss lift så…”

Mary Stewart är en engelsk författarinna, född 1916 som skrivit en serie om trollkarlen Merlin (jag läste den som tonåring, så jag kan inte riktigt yttra mig om den nu) samt en serie romaner, där mer eller mindre handlingskraftiga unga engelska kvinnor råkar ut för diverse äventyr som de rider ut tillsammans med en hjälte, i de flesta fall också han engelsman oavsett vilket land de är i (som de från början kan ha vissa dubier inför men som övervinns innan boken är slut). De flesta utav böckerna utspelar sig i andra europeiska länder som Frankrike, Grekland samt Österrike och  som nämnt Libanon och är av väldigt varierande kvalitet. Min absoluta favorit av de jag läst är Förhäxad ö (This Rough Magic*), som utspelar sig på Kreta och där hon låter huvudpersonerna spekulera i huruvida det lokala helgonet Sankt Spiridon och är en förlaga till Shakespeares Prospero.  I de flesta av hennes böcker så använder hon sig av gamla klassiska berättelser och Min bror Michael (My brother Michael), som mestadels utspelar sig i Delfi så  finns Körsvennen i Delfi med på ett hörn. Hon startar också varje kapitel med citat, som t ex detta i inledningen till Min bror Michael (och mycket passande för kapitlet): O, kvinna, vad väntar du på? Ur Elektra av Sofokles.

Man hittar oftast Mary Stewarts böcker på loppisar och antikvariat, de jag har är i de flesta fall utgåvorna från 1950- och 60talet. Jag har sett en pocketversion av Förhäxad ö i någon åttiotalsversion med gräslig framsida, jag antar att förlaget ville rida på tantsnusks-trenden, men vad besvikna de läsarna måste ha blivit.

*=Prosperos avslutsord i Stormen: This rough magic / I here abjure, and, when I have required / Some heavenly music, which even now I do / To work mine end upon their senses that / This airy charm is for, I’ll break my staff / Bury it certain fathoms in the Earth / And deeper than did ever plummet sound / I’ll drown my book.”

« Föregående sidaNästa sida »

Blogga med WordPress.com.