Ett eget rum

april 16, 2011

Kärleken är dödens motsats

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 00:19

Årets bokrea skinnade mig sannerligen inte, för jag lyckades inte uppbåda någon större entusiasm för de böcker jag såg i katalog och på nätet. Två slumpvis upphittade pocketböcker på ICA Maxi blev inköpet (förutom några kok/bakböcker för halva rea-priset på Coop).  Se där, inte ens bokhandeln gynnade jag. Den ena boken är Världens lyckligaste folk av Lena Sundström (där jag läst ungefär en tredjedel) och den andra är Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano.

Jag var inte entusiastisk när jag tog mig an Gomorra, mest för att jag undrade hur en bok om Neapels maffia kan vara så bra som folk sade. Jag är inte så svag för ”maffiaböcker”, vare sig det är påhittat eller sanna berättelser, men hur det nu var så började jag läsa Gomorra och fastnade i den fullständigt. Nu har jag också läst den lilla, i bemärkelsen tunna boken (53 sidor ) om Maria, vars pojkvän och blivande make blivit dödad under sin placering i Afghanistan. Maria är sjutton år gammal och de hann inte gifta sig, Enzos utlandsplacering skulle göra det möjligt att fira bröllop, men istället för brudklänning blev det en änkas svarta klädsel för henne. Att ta värvning i armén och åka på utlandsuppdrag är ett vanligt alternativ för unga syditalienska män, ett snabbt sätt att få ihop en större summa pengar, under förutsättning att du inte blir dödad eller skadad.

Det är en berättelse om  kärlek utan lyckligt slut, där en ska leva vidare, men som ännu inte klarar av att släppa taget. Det är också ett inlägg i Savianos (ska man kalla det mission?) att synliggöra det den södra delen  av Italien, den fattiga kusinen som knappt får allmosor av den rika kusinen i norr. Där livet handlar om att överleva och valen baseras inte på möjligheter utan snarare om bristen på dem.

Saviano har ett vackert språk och kan konsten att förmedla bilder med sina ord; ”Maria tryckte Enzos brors hand så hårt att hennes naglar, långa och välvårdade som det anstår en kvinna som står i begrepp att gifta sig, skar in i hans handflata:” På dessa 53 sidor så möter man både Enzo och Maria, deras kärlek och resterna av den som vårdas ömt men också med besatthet av Maria. Saviano beskriver och försöker förstå Maria, hennes önskan att hålla kärleken till Enzo levande och på så sätt hålla honom vid liv. Kärleken är dödens motsats.

mars 7, 2010

Gertrude av Arabien

Filed under: Böcker,Bokrecensioner,Samhället i stort och smått — klotho @ 15:52

Jag hade tidigare funderat på att köpa Fem kvinnor som förändrade världen, eftersom jag gillar att köpa på mig litteratur som handlar om kvinnor som utmärkt sig, eller bara kvinnohistoria i största allmänhet.  När den nu fanns med på årets bokrea så slog jag till. De fem kvinnor som Ulla Britta Ramklint valt ut för sin bok är Sarah Bernhardt, Coco Chanel, Agnes von Krusenstjerna, Dorothy Parker och Gertrude Bell. En passande bok inför Internationella kvinnodagen imorgon den 8 mars.

Av de fem så kände jag hyfsat till fyra av dem. Att läsa om Dorothy och Agnes tillförde inte något nytt till mina kunskaper, snarare så tyckte jag att beskrivningen av Dorothy Parker var väl summarisk och fragmentarisk men eftersom jag läst det mesta som Dorothy Parker skrivit och dessutom biografin som John Keats skrivit om henne så är det knappast förvånande. Coco Chanel har det skrivits så mycket om i olika sammanhang så där var det inte heller några direkta nyheter, annat än om om hennes familjerelationer. Sarah Bernhardt känner jag mest till i biskviform, men det var kul att läsa om denna franska superstjärna. Vad som utmärker dessa fem kvinnor är att ingen av dem levde i ett harmoniskt privatliv, snarare så handlar det om olycklig kärlek i ”fel män” (t ex gifta). Endast Sarah Bernhardt blev mor. Gertrude Bell skriver vid ett tillfälle att hon önskar sig en ”hustru” (d v s en person som de flesta ”stora män” har, den som sköter det praktiska familjelivet och ser till att mannen får lugn och ro hemma och kan utföra stordåd, utanför hemmet).

Gertrude Bell är en helt ny bekantskap för mig, den enda av de fem kvinnorna som regelrätt ägnade sig åt politik, kanske inte helt förvånande med en far som grundade läroverk, drev igenom en lag som förbjöd barnarbete och verkade för allmän hälso- och sjukvård och skolutbildning för alla barn. Gertrude Bell föddes som ett privilegierat barn och växte upp i en överklassmiljö, där hon delvis bröt med sin klass ideal genom att söka till Oxford (det gjorde bara sönerna, döttrarna spelade piano, broderade och lärde sig på sin höjd franska) och valde att läsa historia, som en av två kvinnor. Hon tilldelades högsta betyg i ämnet, som den första kvinnliga examinanden i modern historia vid Oxford. Gertrude gifte sig inte efter denna styrkevisning utan reste till Bukarest för att hälsa på vänner och for snart vidare till Konstantinopel  och Teheran. Ett behagligt liv för en ung dam som inte behöver bekymra sig för pengar. Gertrude är dock vetgirig och lär sig både arabiska och persiska, hon översätter den persiske poeten Hafiz till engelska och skriver en bok, Persian Pictures.

1897 far hon med sin bror på en jorden-runt-resa och vidgar intressesfären till bergsbestigning och arkeologi och 1899 reser hon till Jerusalem och fram till 1905 reser hon mellan Europa och Mellanöstern, bland annat klättrar hon i berg i Alperna. I Jerusalem fortsätter hon att studera arabiska och ger sig ut på egna ökenexpeditioner. I boken citeras följande rader från Gertrude: ”Islam är det band som förenar kontinentens västra och mellersta delar, den elektriska ström med vars hjälp sentiment överförs, och dess kraft ökas av att det finns föga eller inget sinne för territoriell nationalitet som motverkar den”. Mellersta österns länder fanns inte utstakade till vad de idag är.” Judarna fanns inte heller i någon större utsträckning i Jerusalem, de flesta bodde sedan århundraden i Bagdad.

Gertrude Bell fortsatte sitt utforskande av den arabiska halvön och blev alltmer välkänd och igenkänd. Hon var en brittisk kvinna, obeslöjad och klädd i kläder från modehusen och blev så att säga ”ett tredje kön”, en västerländsk kvinna i ett muslimskt område som gjorde precis vad hon ville utan att ta hänsyn till konventioner. Hon var heller inte intresserad av att umgås med kvinnor utan föredrog män. Den engelska regeringen använder sig så småningom av hennes kunskaper om arabvärlden när de under första världskriget slogs mot tyskar och turkar om bl a makten på den arabiska halvön. Gertrude Bell var aktiv i skapandet av staten Irak efter första världskrivet, men tyckte inte att det var en helt lätt uppgift: ”En sak är säker – aldrig någonsin kommer jag att ge mig på att tillsätta kungar igen; det är verkligen alltför påfrestande.”

Gertrud träffade Thomas Edward Lawrence 1911, då hon är 42 och han är 23 år. De båda arbetade sedan tillsammans till och från för den engelska regeringen och med enandet av en arabisk nation, men det är Lawrence som är den mest kända av dessa två engelsmän, även om hans arbete till viss del försvunnit in i glömskan efter att Peter O’Toole gjorde succé i filmen Lawrence av Arabien 1962 och efterlämnat endast en mytomspunnen person. Gertrude Bell fick inte denna genomslagskraft som person, men tilldelades dock Imperieordern och hennes insatser och kunskaper om Mellanöstern har prisats om än inte av den stora massan.

Några personer som skrivit om henne är: Frans G Bengtson har skrivit en essä om henne, som ingår i samlingen De långhåriga merovingerna och Edmond Demaitre skrev En kvinnas sällsamma liv och Janet Wallach Öknens drottning.

Tillägg: Noteras bör väl göras att Gertrude Bell var aktiv i Women’s Anti-Suffrage Leauge

februari 22, 2010

Någon vakar i natten

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 12:54

Det tog tid innan jag började läsa Någon vakar i natten, varför begriper jag inte så här i efterhand eftersom jag tyckte Bel Canto var en av de bästa läsupplevelserna det året den kom ut. Nu har jag dock läst den och njutit lika mycket som jag njöt av Bel Canto.

I Någon vakar i natten möter vi Tip och Teddy, två svarta män i tjugoårsåldern som är adopterade av en irländsk familj Bernard och Bernadette  Doyle, som sedan tidigare har sonen Sullivan. Bernadette hade alltid räknat med att få en stor familj och när det visar sig att de inte kan få fler barn än Sullivan bestämmer de sig för att adoptera, först Teddy och sedan adopterar den biologiska modern också bort Tip så att sönerna ska kunna växa upp tillsammans.  Bernadette hade också räknat med att leva länge, men dör i cancer när pojkarna är små och lämnar Bernard att ensam fostra deras tre söner.

Mestadels av boken utspelar sig under ett dygn, som blir omvälvande för både far och söner. Bernard gav tidigt upp tanken på att den äldste sonen Sullivan skulle kunna göra politisk karriär men hoppet att någon av hans yngre söner skall bli USA:s första svarta president har han ännu inte övergivit. De båda bröderna är måttligt intresserade av en politisk karriär, Teddy tar sig hjälpligt igenom sina studier men tillbringar det mesta av sin tid hos sin mors morbror, den katolske prästen Sullivan medan Tip ägnar sig åt iktyologi (forska om fiskar).

”Hans far talade gärna och med förtjusning om  att han betalade mer än 40 000 dollar om året till ett av världens bästa universitet för att ge sin son rätten att kika ned på döda fiskar i glasburkar”

”Men Tip visste exakt var han hade fått sitt fiskintresse ifrån och det var helt och hållet hans fars fel. Det var Doyle som hade kört dem över Sagamorefloden och vidare på den raka och smala sträckan på Route 6 när Tip och Teddy var små. Sullivan, den äldste av de tre pojkarna, var tolv år äldre än Tip och alldeles för vuxen för bilturer till stranden, så de lämnade honom i hans rum med hörlurarna på. På vägen ställde de två små pojkarna frågor om oceanen: Vad var det som gjorde vågorna och varför var vattnet salt och var sov måsarna om nätterna? De tjatade inte på Doyle om att stanna vid glasstånden och gottkioskerna och de andra klart lysande fröjderna som Cape Cod var översållat av. De ville bara till havet. Allt hos dessa fulländade eftermiddagar dröjde kvar hos Tip…”

Han inplanterade i Tip en tro på att det inte fanns något mer fascinerande än små torskfiskar och en sträng av tångruskor”

”Om Doyle hade blivit ombedd att berätta denna historia skulle han ha tilldelat fiskarna en mycket mindre roll.”

Denna ödesdigra kväll har Bernard Doyle övertalat sina söner att lyssna till ett föredrag med Jesse Jackson och efteråt vill han ha med dem på en mottagning till Jacksons ära. Tip gör slutgiltigt uppror mot sin far och backar bort från honom. I snöyran som råder ser han inte bilen som kommer farande, men blir räddad av en kvinna som knuffar bort honom från bilen och som i sin tur får allvarliga skador.  Bernard och Teddy bevittnar det hela, liksom kvinnans elvaåriga dotter och de tar de båda till sjukhus. Tip får ett gips om sitt ben medan kvinnan behöver opereras för livshotande skador.

I nattens mörker uppdagas att beröringspunkterna mellan de båda familjerna är många, men att de flesta har varit okända för familjen Doyle.  Det blir skakande upptäckter för både far och söner, och för sönerna så förändras deras liv och framtid för alltid, men också för den elvaåriga flickan som bevittnat sin mors heroiska räddning förändras livet.

Ann Patchett har skrivit en ljuvlig roman och både personskildringarna och språket har en tilltalande ton. Hon låter personerna resonera sig fram i de konflikter som uppstår. Hennes karaktärer är sympatiska, även det svarta fåret Sullivan har sina goda sidor, och jag saknade dem när jag läst ut boken. En del trådar lämnades lösa och man har också en hel del funderingar över de val karaktärerna gör.  En bok till om familjen Doyle önskas härmed.

Bel Canto är baserad på den händelse i Lima, 17 december 1996, då Tupac Amaru-gerillan ockuperar den japanska ambassaden och håller personalen gisslan tills dess att president Fujimori låter regeringstrupper genomföra en stormning med blodigt resultat den 22 april 1997.  I Någon vakar i natten känns som om Ann Patchett spanat in Obama lite extra, framförallt då det i boken finns med en dekal ”Obama 2012”. Eftersom boken är utgiven 2007 så trodde hon uppenbarligen inte att det skulle gå riktigt så fort att få en svart president.

Cornelia, Cary Grant och kärleken

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 12:03

Här gick jag först på titeln och sedan på bokens omslag. Slutligen så läste jag baksidestexten och konstaterade att den nog var värd att lånas.

Marisa de los Santos har skrivit en kärleksroman ur två olika synvinklar, Cornelias vuxna 30+ ögon och Claires alltför ansvarstagande elvaåriga ögon.

Cornelia har en förkärlek för Cary Grant och gamla svartvita spelfilmer med Cary, Jimmy Stewart, Katherine Hepburn med flera. Hon är föreståndare för ett hippt café i Philadelphia och singel. In genom dörren kliver Martin Grace, en sentida kopia av Cary Grant. Inte underligt att Cornelia faller som en fura. Hon stoppar egenhändigt sitt telefonnummer i Martins innerficka innan han lämnar caféet. De  börjar dejta och Cornelia berättar för bästa kompisen att de är själsfränder, men inom henne finns en liten liten tagg som skaver, det är ändå något som inte känns helt rätt i relationen med Martin.

Claire kämpar med sin mammas demoner och sin egen oro över vad som kommer att hända om mamman blir ännu mer ”konstig och förvirrad”. Hon gör upp listor över vad hon måste tänka på så att inte skolan skall undra:”alltid rena kläder, rena naglar, välborstat hår m m”. Hon lär sig att förfalska mammans namnteckning och ordnar skjuts till skolan med hjälp av sin kompis och hennes mamma.Till slut blir dock mammans psykiska ohälsa för stort för Claire att klara av ensam, men hennes försök att få gehör hos sin pappa misslyckas och inte förrän han blir uppringd av deras städhjälp inser han att han måste hjälpa sin elvaåriga dotter.

Claire och Cornelias vägar möts i caféet och Cornelia drabbas återigen av kärleken, men denna gång kärleken till ett barn. Claire får möjlighet att känna sig trygg hos Cornelia och för Cornelias del blir Claire en katalysator i hennes liv.

En charmerande bok med skimrande sidor som dock innehåller en hel del allvar. Jag gillar verkligen titeln också, Cornelia, Cary Grant och kärleken, den engelska titeln funkar inte lika bra i direktöversättning, men mycket passande på engelska: Love Walked In.

Tyvärr så står det att Paramount planerar en film baserad på romanen med Sarah Jessica Parker i huvudrollen och det är få skådespelare som kan vara sämre än Sarah Jessica i den här rollen. Det är bara att beklaga publiken.

februari 21, 2010

Om natten i Jerusalem

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 21:46

Jerusalem. Ett namn som klingar av skönhet – som på en brud redo att möta sin brudgum”. *Jag tror det finns få städer i världen som är så omskrivna och betydelsefulla för så många människor som Jerusalem. Som bara med sitt namn skapar visioner av kärlek, besatthet, tro och kanske framförallt längtan.

I boken Om natten i Jerusalem så är staden en kuliss för just kärlek, besatthet, tro, längtan och även hat. Det är en tunn bok, 119 sidor lång, men för den skull ingen bagatell. Snarare tvärtom, författaren Birgithe Kosovic har använt sig väl av alfabetets bokstäver och faktum är att jag skulle kunna skriva citat på citat från boken, så välformulerad är hon.

Boken har två huvudpersoner, Theodor, dansk till födseln och ett barnhemsbarn som beslutar sig för att bli en guds tjänare och fransiscanermunk i slutet av 1800-talet. Han ägnar sig åt att översätta texter från arabiska och grekiska i ett kloster i Florens. Där, vid dryga femtio års ålder möter han Mathilde, som han blir förälskad i och som får honom att överväga sina fyrtio år i kloster. Han flyr från både henne och sitt kloster till Jerusalem för att göra sina drömmars resa och se om han dessutom kan hitta tillbaka till sin tro.

Under en nattlig promenad i staden Jerusalem går han vilse och får hjälp att hitta till sitt härbärge av en gammal tiggerska. Hon visar honom vägen till härbärget och väl där kan inte Theodor bara lämna henne utan han köper ett rum åt henne. Till tack följer hon med till hans rum och ber att få berätta om en händelse som utspelar sig i ett harem i Jerusalem och vad som händer när den ottomanske paschan skaffar sig en fjärde hustru i hopp om att äntligen få en son. Tiggerskan berättar historien för Theodor och när han sen kräver att få ett svar från henne, om vad olika livsval är värda försvinner hon från honom med orden ”livet har ett värde i sig”. Det är ingen bok för självklara och slutgiltiga svar, snarare handlar det om just de orden ”livet har ett värde i sig” oavsett de val man gör och de konsekvenser som uppstår.

Boken beskrivs på Bonniers hemsida som ”en träffsäkert genomskådande moralitet om förblindad kärlek och förgörande svartsjuka, och om de avgörande valen i livet”. På ett plan så passar det in, eftersom moralitet kan beskrivas som en kamp mellan dygd och last i en människas själ. I Theodors berättelse handlar det om hans kamp mellan kärleken till och tron på Gud och kärleken till en kvinna och de löften som han gett som munk. I tiggerskans berättelse är det kärlek, svartsjuka och avund som är berättelsens teman men också om makt och underkastelse.  Lasten i Theodors berättelse är då hans kärlek till en kvinna, som om kärleken inte räcker både till Gud och människan, medan lasten i tiggerskans berättelse är den svartsjuka och avundsjuka som genomsyrar två av av paschans första hustrur gentemot den fjärde och hur långt de är villiga att gå i sin förgörelse av det hatade objektet, fru nummer fyra.

*=Från en helt annan bok kommer följande rader om Jerusalem och de raderna har fastnat i min hjärna på grund av dess hänförande beskrivning: ”Där framför oss reste hon sig, städernas stad, världens navel, universums medelpunkt, väste upp ur jordens innersta, förvånansvärt liten, som en juvel. Mitt hjärta sjöng inom mig och mina läppar formade de gamla hebreiska orden. ”Simchu et Yerushlaim w’gilu bah kal-ohabeha”, reciterade jag: Jubla med Jerusalem och fröjdas över henne, alla ni som älskar henne.”” (Mary Russells ord i Drottningfällan av  Laurie R King)

juli 19, 2009

Skuggbiblioteket av Mikkel Birkegaard

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 20:55

Jag kan börja med att säga att det inte är någon ny da Vinci-kod och att jag inte är helt nöjd med titeln Skuggbiblioteket. Jag kan förstå varför de valt titeln, men tycker nog att det är en aning missvisande, för det är inte ett bibliotek i det dolda, det är läsare. Den danska titeln är Libri di Luca (japp, dansk titel) och betyder Lucas böcker. Luca driver ett antikvariat i Köpenhamn och nyss hemkommen från en resa åker han direkt till antikvariatet, för att lugna ner sig tar han upp en av sina favoritböcker och börjar läsa. Morgonen efter hittas han död i sitt antikvariat. Med tanke på att bokens första mening är ”Luca Campellis önskan att dö omgiven av sina älskade böcker gikc i uppfyllelse en sen kväll i oktober.” tycker jag inte att jag avslöjar för mycket här.

Han efterlämnar ett antikvariat och massor av hemligheter till sin son Jon, som han inte har träffat på femton år*. Jon är en framgångsrik försvarsadvokat som vägrar att läsa skönlitteratur, det slutade han med när hans mor tog livet av sig när han var tio år gammal och fadern adopterade bort honom. Förvåningen blir därför stor när det är han som ärver antikvariatet och inte faderns betrodde medhjälpare sedan många år tillbaka. Jons förvåning blir ännu större när han börjar upptäcka en del av faderns hemligheter, varav en del av dem inte tål dagsljus. Jon blir dock uppmanad att undersöka sin fars död, för det antyds att det inte är en helt naturlig död och till sin hjälp tar han faderns bokhandelsbiträde, den dyslexiska kvinnan Katherina.

Mikkel Birkegaard jobbar med IT-utveckling och detta är hans debutbok. Det är en spännande berättelse som befolkas av rätt så vanliga människor om än med ovanliga gåvor utan att de för den sakens skull är några supermänniskor. Det är en berättelse om läsandets makt och möjligheten att påverka sin omgivning genom läsandet och även genom lyssnandet. Människorna med de ovanliga gåvorna består av två grupper, dels lettorer (de som kan formulera sitt läsande så lysande att de kan påverka människor att ändra uppfattning) och dels mottagare (människor som kan lyssna på andra människors läsande och styra det). Birkegaard leker med tanken på hur läsandet kan ge makt och det är en rätt fascinerande tanke. Givetvis så finns här också internationella konspiratörer och en magisk kraftmätning men det s a s hör till en spänningsroman. Birkegaard kan inte heller låta bli att ta med en IT-kille, och låter honom här vara en andra generationens invandrare i ett Danmark som ogillar mörkhyad invandring söderifrån. Texten vacklar lite språkligt med en del uttryck som inte funkar, men det är svårt att avgöra för mig om det är översättning eller Birkegaard själv som åstadkommer det.

Boken är en passande avkoppling för en inbiten läsare och visst svindlar tanken en aning på så duktiga uppläsare att de kan få dig att byta åsikt helt och hållet.

* Här har förlaget slarvat, för på baksidan står det tjugo år och inne i texten står det femton år.

Blodets hetta av Irène Némirovsky

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 16:17

Blodets hetta var en ”bonusbok” som jag nappade åt mig i förbifarten vid senaste biblioteksbesöket. Jag har varit sugen på att läsa något av Irène Némirovsky rätt länge, men inte riktigt kommit mig för. Jag tycker att det lätt blir en överdos av ”andravärldskriget-böcker” så numer undviker jag dem i mesta möjliga mån.

Irène Némirovsky fick idén till Blodets hetta 1937 men började inte skriva på romanen förrän under 1938 och redigerade den några år senare. Hon hade överlämnat dokumentet till sin man för renskrivning men den hann aldrig bli utgiven innan hennes arrestering under 1942. Därefter har utkast och renskrivna dokument sparats under mer än sextio år av dottern Denise.

Blodets hetta utspelar sig på den franska landsbygden, den landsbygd där folk håller sig för sig själva men ändå vet vad som händer hos grannarna. Berättaren är en äldre man, Silvio, som i sin ungdom kände av blodets hetta och gav sig ut i världen på äventyr. På äldre dar har han återvänt till modershuset och ägnar sin tid åt att minnas det som en gång varit och reflektera över människorna som finns omkring honom.

Hans släktingar Hélène och Francois Erard lever i ett lyckligt äktenskap trots vissa svårigheter att uppnå det, de skildes åt i ungdomen och Hélène blev bortgift med en betydligt äldre man. Deras kärlek är ett idealtillstånd för deras äldsta dotter Colette och hon hoppas att få ett liknande förhållande när hon gifter sig med sin fästman, Jean Dorin.

Blodets hetta är en roman, 129 sidor lång. På dessa få sidor utspelar sig en släktkrönika med alla dess tillbehör, kärlek, svartsjuka, hat, sorg och saknad. Hennes berättare Silvio finns som ett allseende öga med oss och både de ord som han uttalar och de tankar han tänker förtätar berättelsen om de konsekvenser ett alltför idylliserat föräldraliv kan ha på barnen. Blodet rinner snabbt och varmt hos ungdomen, något som äldre generationer lätt förtränger, liksom hur snabbt deras eget blod en gång rann. Silvios berättarröst är stundtals vass och kompromisslös, men han minns sin ungdom och har samtidigt en förståelse för både för sin egen ungdom och de som är unga nu.

Det är starka känslor i romanen,  och det blir en intensiv läsning.  Némirovsky skriver utan att tynga ned berättelsen, snarare så finns det en lätthet i den, kanske framförallt på grund av sin längd. Om berättelsen tillåtits att växa hade risken varit stor att det hade blivit en tung, nästan kvävande roman. Jag kommer ihåg att jag hade liknande känslor för Glöd av Sándor Márai när jag läste den för en knippe år sedan. Tät och nästan suggestiv berättelse med starka känslor och en läsupplevelse.

december 8, 2006

Vem är Lou Sciortino?

Filed under: Böcker,Bokrecensioner — klotho @ 22:26

Det är en fråga som får betraktas som obesvarad efter att ha avverkat de 234 sidorna i boken med samma namn. Istället kan man ställa sig frågor som ”vad vill författaren säga med den här boken?, var hittar man briljansen i denna roman?, hur intelligent vill boken vara, medlem av Mensa?

Ottavio Cappellani har förnyat gangsterromanen utropas det på omslagsfliken! Nu måste jag erkänna att jag inte läst så många gangsterromaner tidigare så jag har svårt att yttra mig om eventuell förnyelse. Faktum är att jag kan inte komma på en enda, om man nu inte räknar med diverse hårdkokta amerikanska femtiotalsdeckare och några senare amerikanska deckare som använder sig av maffians historia.

Boken är lättläst, rörig och tidvis ganska påfrestande med alla namn på diverse italienare som strösslas i tid och otid över sidorna och Lou junior är en tämligen anonym bricka i spelet medan Lou senior är något mer aktiv i rollen som beskyddande ”papa”. Det glimtar till i några korta sekvenser i boken, i framförallt beskrivningen av Tony, denne märklige heterosexuelle man som till släktens fasa valt att bli hårfrisör men för övrigt så är det en ganska menlös historia. Om det inte vore för det som retar upp mig, och det är den alltför härskande synen på kvinnor som beter sig som horor eller försörjer sig som horor och inte förtjänar något annat omdöme än just hora. Det är knappast briljant, intelligent eller nyskapande utan enbart tröttsamt machostuk som definitivt inte roar mig.

Det som roar mig däremot är bilden på författaren, jag hoppas att det är fotografen som krävt ”den dolskt sugande blicken à la italiensk machoman” för att pigga upp en eventuell kvinnlig läsekrets, men säker kan man ju inte vara.

Bokomslag

Blogga med WordPress.com.