Ett eget rum

april 2, 2010

Fragments of Haiku

Filed under: Citat,Kultur och konst (muséer mm) — klotho @ 17:23

Fragments of Haiku av MariaManuela

För haiku oavsett språk gäller:
Den är inte sentimental
Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
Den ska vara fåordig och undvika upprepningar
Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
Den ska undvika alltför starka adjektiv
Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga

Formen bör underordnas det poetiska innehållet

från Svenska Haiku Sällskapet

Annonser

Tematrio – häxor

Filed under: Böcker,Citat,Författare,Tematrio — klotho @ 15:27

Lyrans tematrio för påskveckan är häxor i litteraturen och det finns det gott om, med blandade beskrivningar.  I Tusen svenska kvinnoår – svensk kvinnohistoria från vikingatid och till nutid finns följande rader om häxor och häxjakt: I de flesta länder riktade sig häxprocesserna nästan enbart mot kvinnor. Det finns en uppsjö av förklaringar till varför kvinnor förföljdes och avrättades runtom Europa. Var häxan en tacksam och lagom ofarlig syndabock i svåra tider med missväxt, farsoter och ständiga krig? Eller var häxjakten främst ett verktyg för kyrkan att få bukt med icke auktoriserad vidskepelse i samhället och skrämma folk från att vända sig till kloka gummor? Bottnade förföljelserna ytterst i manssamhällets rädsla för starka kvinnor och den kvinnliga sexualiteten? Trots att de som anklagades många gånger var äldre, resurssvaga kvinnor, utmålades häxan som en farlig, stark och sexuellt ohämmad kvinna som inte tvekade att överge man och barn för sina nattliga utflykter. Synen på den kvinnliga sexualiteten som ett farligt hot fanns grundlagd i kristendomen sedan århundraden. Nu kom den väl till pass.

Nedan kommer förslag på ett antal kvinnor som inte beter sig som kvinnor ska…

1 I En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon från 1984 beskriver hur en stillsam hemmafru förvandlas till en riktigt hondjävul när hon blir övergiven av maken. Hon bränner ner huset och ger sig ut för att hämnas på maken och hans älskarinna. Jag vill minnas boken som en vass pärla, även om jag tycker att huvudpersonen Ruth förfelar sin hämnd och redan som tonåring ifrågasatte jag hennes val av utseendeförändring. Men en häxa är hon.

2 Aprilhäxan av Majgull Axelsson från 1997 är en fantastisk roman, en berättelse i magisk realism uppblandat med folkhemmets uppbyggnad i efterkrigstidens Sverige.  Berättelsen om Desirée och hennes tre systrar, alla med samma namn som vår nuvarande kungs systrar växer alla upp i ett Sverige där alla chanser finns, men kanske inte för alla. Desirée svårt handikappad och sängbunden lever sitt liv via sina tankar och sin förmåga att ta sig in i andra människors tankar och se livet ur deras synvinkel, för hon är en aprilhäxa. Som med alla Majgulls romaner är den rejält svärtad i sina berättelser.

3 Ett antal kvinnliga författare fick ett erbjudande om att skriva en rysare, ”Du tar fram häxan, den desperata, den överdådiga, den övergivna, den farliga inom Dig”. Inger Alfvén, Nina Lekander, Eva Seeberg, Åsa Nilsonne, Birgitta Stenberg och Barbara Voors med flera skrev och det blev Kvinnornas svarta bok, utgavs av Trevi 1992. Med en salig blandning av häxor, farliga kvinnor, övergivna kvinnor, hämndlystna kvinnor. En novellsamling med tolv vitt skilda berättelser.

mars 29, 2010

Morley Morley, var har jag hört det förut?

Filed under: Böcker,Citat,Författare,Film,Läsning — klotho @ 21:14

När det gäller boken I mina skor så får jag erkänna att jag såg filmen först, och gillade den och kände delvis igen mig i ”systra”-konflikterna, även om jag och min syster inte bråkade om riktigt samma saker och skulle jag vilja hävda, ingen av oss har haft problem med skolan även om vi i vår ungdom också hade okvalificerade yrken som lillasyster Maggie*, men det hör väl snarare ungdomen till.

När jag såg att filmen baserades på en bok av Jennifer Weiner så blev jag intresserad, eftersom hennes debut Sängkamrater är en av de bättre i kategorin chick-lit. Jag har inte letat direkt aktivt efter hennes bok, men blev besviken på mig själv att jag inte ansträngde mig när jag såg att den skulle vara med bokrean. Sedan lördagens loppisbesök är dock boken i min ägo och då kom jag vad jag gillade i filmversionen, den vackra dikten av Elizabeth Bishop, men den gör sig definitivt bättre i original än översatt.

One Art

The art of losing isn’t hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three beloved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.

— Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) a disaster.

I filmen har den slarviga lillasystern Maggie fått jobb som sjukvårdsbiträde och blir uppmanad att läsa högt av en av patienterna, en äldre pensionerad och blind lärare. Maggie som är dyslektier med noll självförtroende när det gäller att läsa och analysera texter vågar sig så småningom på bådadera och glädjen i hennes/Cameron Diaz ögon när hon får beröm för sin analys av Bishops dikt ovan gjorde mig som biobesökare alldeles varm i hjärtat. I sin bok däremot  låter Weiner Maggie ockupera ett tomt rum i Princetons bibliotek och helt enkelt bara traska in på föreläsningar som hon tycker verkar intressanta för att bara lyssna. Vid ett tillfälle så blir hon sedd och lyssnad till och det är när hon analyserar dikten One art.

När jag nu mindes hur mycket jag gillade Bishop så kunde jag inte låta bli att googla på henne och hittade då bl a information om att hon bodde sjutton år i Brasilien och förutom att vara poet gjorde sig välkänd som översättare av Helena Morleys dagbok Minha vida de menina. Den boken står i min bokhylla men är direktöversatt från portugisiska med den svenska titeln Mitt liv som ung flicka. Ibland så består livet av de mest märkliga sammanträffanden. Genom Weiner ”hittar” jag Bishop som i sin tur översatt en bok jag tycker mycket om, men som knappast tillhör de mer välkända titlarna.

Mitt liv som ung flicka fick jag för mer än femton år sedan då jag var på en utställning/alternativmässa på Blå stället i Angered. Jag drogs som alltid till bokhörnet och där satt en kvinna med en massa olika böcker som jag fingrade på men vid detta tillfälle var jag en pank student som inte hade råd att spendera pengar på annat än nyttoting (mat och kurslitteratur) men när vi hade pratat ett tag så gav hon mig Mitt liv som ung flicka, för hon tyckte att det var en sån underbar bok som jag inte borde missa. (Vilka fantastiska människor det finns!)

Mitt liv som ung flicka är en dagbok som skrevs av Alice Dayrell (pseudonym Helena Morley) mellan åren 1893-1895, hon föddes i Brasilien 1880 med en engelsk pappa och en brasiliansk mamma. Hennes man uppmuntrade henne att trycka upp sina gamla barndomsminnen och de publicerades 1942, i första hand avsedd för barnbarn och andra släktingar. Boken spreds sedan i allt vidare kretsar och är både roligt och klarsynt skriven. Jag har inte läst den sen jag köpte den, men bläddrade nu lite i den och minns hur rolig jag tyckte den var och tidlösa bra berättelser är, även om de beskriver sin tid. De berättelserna lever vidare av sig själva i sin styrka av just bra berättande.

*=Maggie som i filmen är ganska så endimensionell är betydligt mer mångfasetterad i boken.

mars 28, 2010

Inledande rader

Filed under: Böcker,Citat,Författare — klotho @ 21:31

I nattens tystnad körde grönsakshandlarnas vagnar genom den ödsliga allén in mot Paris. Hjulens rytmiska stötar ekade mot de sovande husen som skymtade bakom almarnas otydliga rader. På bron vid Neuilly hade en kålkärra och en kärra med ärter slutit sig till åtta vagnar med rovor och morötter, som kom från Nanterre. Hästarna lunkade självmant vägen fram med hängande huvuden, och i uppförsbacken saktade de lättjefullt farten ännu mera. Hög uppe på grönsakslassen låg kuskarna på magen med tömmarna lindade om sina handlovar och sov under de svart- och grårandiga kuskkapporna. En gaslåga som bröt fram ur dunklet lyste plötsligt upp spikarna i en skosula, en blå blusärm eller toppen av en mössa som stack upp ur detta överdåd av röda morotsbuketter och knippor av vita rovor eller ur kålens och ärternas yppiga grönska. Ett avlägset buller på vägen både framför och bakom dem, nej på alla närliggande vägar, tillkännagav att liknande konvojer av vagnar forslade hela skeppslaster med föda till den svarta sovande staden.

ur Hallarna av Émile Zola, mest känd för Thérèse Raquin och Den stora gruvarbetarstrejken skulle jag tro och som en av de främsta inom naturalismen* och givetvis för sitt inlägg i Dreyfusaffären som rasade i Frankrike i slutet av 1800-talet där Zola dömdes till ett års fängelse och böter för smädelse för sin skrift J’accuse.

*= En av de litterära inriktningarna i den senare delen av 1800-talet och som utvecklades från en annan litterär inriktning, realismen. Den litterära naturalismen hävdade tron på vetenskapen som metod att förändra samhället och Zola var en av dess främsta förespråkare.

mars 9, 2010

Apropå Lenngren och Bang och visdomsord till döttrar

Filed under: Böcker,Citat — klotho @ 07:57

Ur Personligt av Barbro Alving:

17.1 1955

Är uppryckt efter en svår downperiod, men med förvånansvärt hygglig fasad utåt. Hade inne de två Hamburgartiklarna igår och förrgår, som en sorts bekräftelse att ännu kan jag göra fantomlyftningar från brunnens botten.

Kaffe med Ruffa i morse. Hon har aldrig varit så harmonisk och helt enkelt förtjusande som nu, mot mig inte minst. Sa att hon kanske skulle till Värmlands nation i Uppsala på lördag. Jag sa att i så fall måste du för en gångs skull lova en sak, att inte tära en droppe alkohol, det kan bli småsupigt på nationer. Hon sa: Jag tycker om när Mamma vill ha ett sånt löfte, att det är lite strängt. Jag kommer att säga att nej, jag har lovat min Mamma!!

mars 7, 2010

Gammelfaster Harriet

Filed under: Böcker,Citat,Författare,Läsning — klotho @ 21:10

Efter att jag skrivit klart förra inlägget om Gertrude Bell så slog det mig. Gammelfaster Harriet i Adonisträdgården (The Gabriel hounds)! Undrar om inte Mary Stewart har använt sig av Gertrude Bells levnadshistoria och skapat Harriet utifrån henne?

Adonisträdgården börjar i Damaskus, med Christy som är på sällskapsresa i mellanöstern. Där träffar hon på sin kusin Charles som rest runt i Europa i mellanöstern innan han skall börja jobba på ”något av familjens bankkontor på kontinenten”. De gör upp om att mötas i Beirut för att hälsa på gammelfaster Harriet, som avsvurit sig allt engelskt och blivit ”muhammedan”. När jag bläddrar i boken så ser jag dock att Christy refererar till Lady Hester Stanhope, som ägnade sig åt att resa runt i mellanöstern tidigt 1800-tal och som till slut bosatte sig halvvägs mellan Tyre och Beirut, där hon sedemera avled 1839. Herregud, inte bara engelsmännen for som tättingar jorden runt för att upptäcka den, de engelska kvinnorna gjorde tydligen detsamma.

Nåväl, när jag nu börjat inlägget så fortsätter jag väl.  Christy blir inblandad i diverse skumraskaffärer men blir slutligen räddad av sin hjälte Charles. En av de absolut roligaste scenerna i boken är bland de sista raderna där de sitter och tar igen sig efter att ha överlevt ur ett nedbrunnet hus med en knippe av bybarnen lekande omkring sig, och ett engelskt turistsällskap dyker upp och börjar kommentera omgivningen:

”Hennes väninna, ett stadigt fruntimmer i bred halmhatt och och klädsam fast ömtålig jerseydräkt, sänkte kameran och såg sig omkring.

”Så synd att byn ska vara så oaptitlig”. Hon hade kraftigt trumpetande medelklassröst. ”Fast moskén är rätt söt. Jag undrar om de har något emot att jag fotograferar dem?”

”Ge dem en slant.”

”Nej, det är inte värt det. Minns du inte hur gräsligt den där karln i Baalbek bar sig åt, gubben med kamelen? Och han där ser också ut som om han kunde vara mycket otrevlig. Titta bara så han glor.”

”Drönare allesammans. Konstigt bara att hon inte är ute på fälten och slavar för att få ihop mat till barnen. Titta så dom ser ut, och knappt ett år mellan dem. Det är nästan så att man mår illa. Och han skulle ju kunna se riktigt snygg ut bara han höll sig ren.”

Det var först när jag kände att Charles satt och skakade bredvid mig som jag förstod att det var honom de talade om.

—–

Jag öppnade munnen för att säga något men Charles viskade:

”Förstör det inte” och kvinnorna såg redan åt ett annat håll.

—-

”Och de hade alldeles rätt”, sa jag indignerat. ”Drönare är just det rätta ordet. Sitta där och skratta. Du kunde åtminstone ha tiggt eller nåt. Vi skulle behöva lite kontanter. Om inte polisen ger oss lift så…”

Mary Stewart är en engelsk författarinna, född 1916 som skrivit en serie om trollkarlen Merlin (jag läste den som tonåring, så jag kan inte riktigt yttra mig om den nu) samt en serie romaner, där mer eller mindre handlingskraftiga unga engelska kvinnor råkar ut för diverse äventyr som de rider ut tillsammans med en hjälte, i de flesta fall också han engelsman oavsett vilket land de är i (som de från början kan ha vissa dubier inför men som övervinns innan boken är slut). De flesta utav böckerna utspelar sig i andra europeiska länder som Frankrike, Grekland samt Österrike och  som nämnt Libanon och är av väldigt varierande kvalitet. Min absoluta favorit av de jag läst är Förhäxad ö (This Rough Magic*), som utspelar sig på Kreta och där hon låter huvudpersonerna spekulera i huruvida det lokala helgonet Sankt Spiridon och är en förlaga till Shakespeares Prospero.  I de flesta av hennes böcker så använder hon sig av gamla klassiska berättelser och Min bror Michael (My brother Michael), som mestadels utspelar sig i Delfi så  finns Körsvennen i Delfi med på ett hörn. Hon startar också varje kapitel med citat, som t ex detta i inledningen till Min bror Michael (och mycket passande för kapitlet): O, kvinna, vad väntar du på? Ur Elektra av Sofokles.

Man hittar oftast Mary Stewarts böcker på loppisar och antikvariat, de jag har är i de flesta fall utgåvorna från 1950- och 60talet. Jag har sett en pocketversion av Förhäxad ö i någon åttiotalsversion med gräslig framsida, jag antar att förlaget ville rida på tantsnusks-trenden, men vad besvikna de läsarna måste ha blivit.

*=Prosperos avslutsord i Stormen: This rough magic / I here abjure, and, when I have required / Some heavenly music, which even now I do / To work mine end upon their senses that / This airy charm is for, I’ll break my staff / Bury it certain fathoms in the Earth / And deeper than did ever plummet sound / I’ll drown my book.”

juli 15, 2009

En inte fullt så lysande bil

Filed under: Bilen,Citat — klotho @ 08:46

Lamporna som skall visa vägen har börjat ge upp, det var inte bara två som jag trodde utan ytterligare två hade gett med sig. Jag stannade till på Biltema och tog med mig instruktionsboken för att inhandla de lampor jag trodde jag skulle behöva. Hade jag tänkt till lite så hade jag köpt en extra av de olika sorterna och därmed kunnat ha en bil med fullständig belysning, men det gjorde jag inte.

Sen åkte jag hem till K för att få moraliskt stöd och även hjälp med att byta ut de trasiga lamporna. Vi högläste ur instruktionsboken och upptäckte att det var fler trasiga lampor (nackdelen med ljusa dagar, det märks inte så väl). Vi bytte det vi kunde och sen så fick jag öva på den lampa som skall bytas snarast

Igår stod jag på Biltemas parkering, utan vit blus och bytt lampa på bilen alldeles själv, som om jag aldrig gjort annat. Jag är ruggigt stolt över mig själv. Men jag säger som Annie när Graces bil gått sönder (i Dött lopp av P J Tracy):

”Jag vet att man tittar under huven när det händer nåt. Dessutom är jag en intelligent kvinna, och den är bara en maskin – hur svårt kan det vara? Nån av ekorrarna som driver ekorrhjulet kanske har dött.

Grace öppnade motorhuven, flyttade lite på sig och iakttog roat Annies koncentrerade min när hon stirrade ned i motorn.

Men gud så rörig! Ska det verkligen se ut så här?”

juli 2, 2009

Inga revolutioner startade idag…

Siesta är en underbar uppfinning som vi borde praktisera varma sommardagar i Sverige, helst innanför tjocka stenväggar med stora fönsterluckor som stänger den värsta middagsvärmen ute. Jag orkar inte göra så mycket efter jobbet, inte ens läsa i någon större utsträckning eller göra klart alla påbörjade inlägg om tematrio och krimalfabet och lite annat.

Men tankarna snurrar, om än lite saktare…

Efter fotograferandet av mina gula böcker har inte heller de hittat tillbaka in i bokhyllan, men tack vare Snowflakes kommentar om Ruth Halldén har jag börjat läsa om Vid romanens rötter och eftersom hon skriver om engelska klassiker var jag bara tvungen att plocka fram Stolthet och fördom och leta upp några favoritpassager bl a raden om Mrs Bennet: ”Då hon var missnöjd, inbillade hon sig att hon var nervös”. Jag undrar hur många missnöjda kvinnor genom århundraden som terroriserat sin omgivning med ”nervösa besvär”. Kommer osökt att tänka på Hanne Vibeke Holsts ”Min mosters migrän…”, där mostern blev av med sin migrän när hon blev fri från sin hemmafrutillvaro och fick möjlighet att utveckla sin hjärna. Ja, ja, det finns säkert kvinnor som är nöjda med att vara hemmafruar och säkert skulle föredra det framför ett ostimulerande arbete där man inte har möjlighet att påverka. Egentligen är det väl det som är den springande punkten, möjligheten att påverka sitt eget liv.  Jag minns fortfarande en kompis som var så upprörd efter att ha läst en av Patricia Tudor Sandahls ”tidböcker” där PTS skriver hur hon bokar in ”egentid” i form av veckor då och då i sommarstugan för att vara ensam och samla tankar. Det är ju få förunnat att ha det tidsutrymmet att lägga på enbart sig själv, mest för att de flesta har arbete som genererar 25 dagars semester om året. Min kompis, som ändå har ett relativt fritt och generöst yrke med möjligheter till ledighet och utan familj i form av små barn som tar tid och energi, var vansinnig över den självklarhet som PTS hävdade ”egen tid”. Nu tillhör jag den grupp av kvinnor som generellt sett aldrig läser den typen av böcker (samt självhjälpsböcker och dylikt), jag lockas helt enkelt inte av dem. Så min bild av PTS är helt och hållet färgad av min kompis åsikter om en av hennes böcker, och jag är inte tillräckligt engagerad för att vilja ta reda på om jag skulle ha någon annan åsikt.

Däremot så vet jag av egen erfarenhet när det gäller arbete och möjlighet till påverkan att ju större möjligheter du har att påverka ditt arbete desto friare blir du generellt sett. Jag har vandrat tre tjänster till min nuvarande i det företag jag arbetar och med det jobb jag har nu, så kan jag i viss mån planera min arbetstid eftersom jag kan finnas tillgänglig utanför arbetet. Det är både bra och dåligt, men det ger dock större valmöjligheter än jämfört med t ex min första tjänst på företaget då allt mitt arbete krävde att jag var på plats inom ett begränsat område (våra lokaler).

Dock har juni krävt sin tribut av uppmärksamhet i arbetet men det har också resulterat i bästa månadsresultatet det här året, plus 20% och chefen var så till sig att han bjöd avdelningen på lunch innan han smet iväg på en minisemester. Jag har nedräkning, bara imorgon kvar och sen  (hela) nästa vecka innan  det blir tre veckors ledighet. I helgen ska jag dessutom sola, bada, träffa A, hämta madrasser till M3 med sambo som dimper ner efter Arvikafestivalen. Det digraste arbetet blir dock att få in alla böcker i bokhyllan, trycka in alla kläder och andra grejer i garderoberna så att de får plats med sig själva och sin turnépackning (tre veckor på resande fot kräver en viss bagagemängd).

mars 15, 2009

Doughnutar och muffins

Filed under: Böcker,Citat — klotho @ 12:03

”Enligt mormor finns det två slags män i världen – doughnutar och muffins.”

”Finns det någon i din familj som inte är knäpp?”

”Definiera knäpp, ”. Nadine lade två brödskivor i Gwens gamla brödrost.

”Glöm det”, sa Davy. ”Doughnutar och muffins.”

”Doughnutarna är killarna som får en att dregla”, sa Nadine och tog fram en burk jordnötssmör ur skåpet. ”De är frasiga och underbara och täckta med chokladglasyr, och när man ser en så bara man måste ha den, och om man inte får den så tänker man på den hela dagen och sedan går man tillbaka efter den ändå, eftersom det är en doughnut.”

”Kan du lägga i två skivor åt mig när dina är färdiga?”, sa Davy, som plötsligt kände sig väldigt hungrig.

Nadine sköt fram konditoripåsen mot honom. ”Det finns ananas-apelsinmuffins i den.”

Davy tog up en. ”Ni är visst mycket för ananas-apelsin?”

”Vi gillar syrliga grejer”. sa Nadine.

”Jag har förstått det”, sa Davy. ”Så doughnutar får en att dregla?”

”Jus det. Medan muffins bara är, degiga och trista, utan någon chokladglasyr.”

Davy såg på sin muffins. Den var hög och gyllenbrun och såg inte alls degig ut. Han ryckte på axlarna och bröt av överdelen och tog en tugga. Syrlig.

”Och även om muffins kan vara jättegoda”, fortsatte Nadine, ”särskilt de med ananas och apelsin, så är de inga doughnutar.”

”Så doughnutar är bra”, sa Davy, för att försöka upprätthålla sin del av samtalet.

”Ja, för en kväll”, sa Nadine samtidigt som hennes brödskivor hoppade upp. Hon lade i två nya skivor åt Davy och bredde sedan tjockt med jordnötssmör på sina. ”Men dagen efter är de inte frasiga längre, och glasyren har kletat ner hela påsen, och de är alldeles klibbiga och äckliga. Doughnutar håller inte över natten.”

”Aha”, sa Davy. ”Men muffins…”

”Är faktiskt bättre dagen efter”, sa Nadine. ”Muffins håller längre och de smakar alltid bra. Det finns inte samma åh-gud-jag-måste-ha-den-där-känslan hos dem som hos doughnutarna, men man vill fortfarande ha dem morgonen efter.” Hon bet i sin smörgås med starka vita tänder som vittnade om tandläkare mars skicklighet.

”Och Burton är en doughnut”, sa Davy.

”Juryn sammanträder fortfarande”, sa Nadine genom jordnötssmöret. ”Jag tycker att han är ganska muffinsig, men jag kanske bara inbillar mig det”

”Du bara inbillar dig det.”

”Kanske inte”, sa Nadine när Davys brödskivor hoppade upp. ”Jag tror han kanske förstår sig på mig.”

”Håll fast vid honom i så fall.” Davy sträckte sig fram över bordet och tog sina brödskivor. ”Han är en på miljonen.”

”Det hade jag tänkt.” Nadine ställde sitt glas i diskhon. ”Jag måste gå och borsta tänderna. Det var jättetrevligt att prata med dig. Förresten, jag träffade din kompis Simon i trappan i morse. Han är också jättetrevlig.”

”Tack, det ska jag hälsa honom”, sa Davy. Sedan kunde han inte låta bli att fråga. ”Vad är jag då? En doughnut eller en muffins?”

”Juryn sammanträder fortfarande när det gäller ditt fall också”, sa Nadine när hon gick runt bordet. ”Mormor tror att du är en muffins som låtsas vara en doughnut. Pappa tror att du är en doughnut som låtsas vara en muffins.”

”Och moster Tilda?”

”Moster Tilda säger att du är en doughnut och att hon bantar. Men det där med bantningen är inte sant.”

ur Fula fiskar av Jennifer Crusie

Persongalleri (delar av det):

Nadine – systerdotter i sena tonåren till Tilda

Davy – ”hjälten”

Tilda – ”hjältinnan”

Simon – kompis till Davy som kommit för att rädda honom från exflickvän och som har sex med Nadines mammas alter ego Louise

Gwen – mormor till Nadine och mor till Tilda och Eve (Louise) som ägnar sig åt att lösa korsord.

mars 11, 2009

Bästsäljare på Akademibokhandeln

Filed under: Böcker,Citat — klotho @ 19:38

Så missvisande att tro att Akademibokhandeln är intresserad av kultur, men varför ska man öht gå till Akademibokhandeln att handla böcker om de bara skall sälja bästsäljare? De kan man ju lika gärna köpa på Coop (de har presentpapper och kort också) när man handlar mat och tvättmedel. Charmen med en bokhandel är ju utbudet av blandad litteratur och kunniga bokhandelsmedhjälpare som har ett intresse av böcker. Kommer fortfarande ihåg mitt besök på Bokia i Mölndal och deras (två ur personalen) bristande kunskaper om böcker (Isabel Allende och Greider/Hedvall). Om jag går till en elfirma förutsätter jag att de har kunskaper om el, lampor och dylikt. Besöker jag en bokhandel så förutsätter jag att personalen har kunskaper om böcker. Kunskap säljer, men det har Akademibokhandelns nye VD missat. Jag har själv jobbat i bokhandel, av det lilla ideella slaget och jag har sålt åtskilliga böcker på min entusiasm och mitt kunnande. Min största utmaning som inköpsansvarig av pocketböcker var att se till att ha ett så brett och udda sortiment som möjligt och det var något som jag fick positiv feed back på åtskilliga gånger.

”Då tyckte jag, att det var häpnadsväckande, och det är det fortfarande, att så många människor som kommer in i en bokhandel faktiskt inte vet vad de vill ha – de vill bara se sig omkring i förhoppning om att få syn på en bok som kan tilltala dem. Och sedan, eftersom de är tillräckligt begåvade för att inte lita på omslagstexten, kommer de att ställa tre frågor till bokhandelsmedhjälparen: 1. Vad handlar den om? 2. Har ni läst den? 3. Var den bra?”*

Sådana kunder kanske inte finns längre, som frågar om råd, men det tvivlar jag på. Å andra sidan om Akademibokhandeln skall ägna sig åt bästsäljare så kanske personalen kommer ha läst dem…

 

*Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Schaffer

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.