Ett eget rum

april 11, 2010

Miraklet i Lourdes

Filed under: Böcker,Film — klotho @ 21:50

Det var en av de filmer som visades på Filmfestivalen i Göteborg och i år och som fick en hel del massmedial uppmärksamhet. Den vann kritikerpriset på filmfestivalen i Venedig 2009 och är österrikiska Jessica Hausners tredje film (efter Lovely Rita och Hotel). Hausner gillade inte sitt första besök i Lourdes, den lilla staden med 15 000 invånare i Pyrenéerna som lever på vad bondflickan Bernadette såg i mitten på 1800-talet, nämligen jungfru Maria som talade till henne. Idag är det storkommers med helande i Lourdes, där tusen och åter tusen människor åker dit och hoppas på att få bli botade från sina sjukdomstillstånd. Just de delarna i filmen blir man rätt äcklad av, den helt storindustrin som har skapats och jag tänkte: ”släng ut månglarna ur templet” vid flera tillfällen.

Miraklet i Lourdes är dock en fantastisk pärla till film, en ljuvligt lågmäld historia som utan större åhävor låter oss lära känna karaktärerna i filmen, både pilgrimerna och ”hjälparna”, volontärerna från Malteserorden. Huvudpersonen är dock Christine, en ung kvinna som är har MS och behöver hjälp med allting eftersom varken hennes ben eller armar fungerar. För henne är resan ett sätt att komma ut i världen, inte så att hon nödvändigtvis tror på mirakel. Kulturresan till Rom föregående år var roligare. Hon är en ung kvinna med samma känslor som de unga kvinnliga volontärerna och de kastar alla sina ögon på en av de manliga volontärerna, som skyggt närmar sig Christine.

Det är en film om att tro lika mycket som att tvivla och Hausner pekar och visar upp, men låter betraktaren dra sin egna slutsatser. När sen Christine drabbas (ja, det är faktiskt det rätta ordet) av ett mirakel så skapar det oro inom pilgrimsgruppen, först glädje och förhoppningar, sen missunnsamheten och misstänksamheten. Varför just hon? Sylvie Testud i rollen som Christine är helt fantastisk med sitt uttrycksfulla ansikte och sitt lågmälda men mycket precisa agerande.

Jag blir väldigt sugen på att se Hausners tidigare filmer efter att sett denna pärla.

Som en liten parantes   kan nämnas att de kunskaper jag har om Bernadette och miraklet i Lourdes (alltså de första miraklen) är från Kardinalens hemlighet av Philippe van Rjndt som jag läste (och ev har kvar i källaren) som tonåring. Jag minns fortfarande en hel del från boken och att jag tyckte den var grymt spännande.

april 10, 2010

Agora

Filed under: Böcker,Film — klotho @ 21:13

Det var ett tag sedan jag såg Agora (regisserad av Alejandro Aménabar), och ungefär lika länge sedan som den slutade att visas på SF:s biografer. Filmen fanns med i årets filmfestival i Göteborg, men eftersom det stod angivet att den hade distribution uteslöt jag den från de festivalfilmer jag ville se.  Den hade sedan premiär i slutet av februari och gick väl max några veckor. Läste i någon recension beskrivningen ”svärd- och sandal”-film och det passade rätt bra in.

Agora är benämningen på torg i antika grekiska städer och i det här fallet namnen på en film som till största delen handlar om Hypatia. Hon levde i Alexandria ca 300 e Kr och var matematiker, astronom och fysiker och hade en tjänst som professor i platonsk filosofi i Alexandria.

I den mycket intressanta boken Arvet efter Hypatia av Margaret Alic så redogör Alic om Hypatias liv och forskargärning och hennes sentida kollegor till 1800-talets slut. Jag har boken i min bokhylla men har inte ägnat någon större läsning av den eftersom vetenskap inte riktigt är mitt område, men efter att ha sett filmen så läste jag igenom texten om Hypatia och både boken och filmen var rätt samstämmiga när det kommer till hennes vetenskapliga liv.

Filmen är ingen höjdare, men det finns en del intressanta scener. Rachel Weisz är blek i sin roll som Hypatia. Hon skärper till sig i slutet, men i vissa av hennes föreläsningsscener är hon snarast tramsig. Filmen är lite väl lång, men ur ett historiskt perspektiv intressant. Skildringen av Hypatia sammanfaller också med den kristna religionens framväxt och hur den hedniska traditionen trängs undan. Judendomen finns också med, som en av de tre religioner som försöker samsas i Alexandria. Det går givetvis inte speciellt bra och både judendomen och hedendomen körs bokstavligen över av den nya ”inne”-religionen kristendomen. Som från underdog-perspektiv växer sig både stark och maktfullkomlig i filmen. Hypatia blir enligt historien mördad av kristna fanatiker, och med en miss modifikation sker det också i filmen.

Om man ser filmen med de feministiska glasögonen på sig så är den film ett av många exempel på hur man gör en film om en kvinna. I hela filmen så finns det bara en kvinna med, i detta fall Hypatia. Hon har inga kvinnliga kollegor, inga kvinnliga elever och bara en engagerad far. Som i så många fall i filmer/böcker och även i verkligheten så kan det bara finnas en kvinna verkar det som, en kvinnlig skurk, en kvinnlig VD, en kvinnlig huvudroll eller snarare biroll till de manliga huvudrollerna.

Det som ändock gör filmen till en upplevelse är (en man, eller snarare pojke) Max Minghellas tolkning av slaven Davus som älskar sin ägarinna Hypatia, han är fullkomligt lysande och i vissa scener får han till så det skälver i mig. Han har inte många repliker i filmen, men han agerar desto mer. Det finns två scener som har etsat sig fast i mig, den ena där Hypatia skäller på sina elever och säger att det bara är slödder och slavar som bråkar, hans ansiktsuttryck där är obetalbart. Nästa minnesvärda scen är där konflikten mellan hedningarna och de kristna gått överstyr och hedningarna har barrikaderat sig i biblioteket. När de skall sova så säger Hypatia åt sin slav att lägga sig i närheten av henne och bereder sin bädd och somnar. Davus sitter vid hennes fötter och i andlös spänning får vi följa hans ansikte och hans hand till dess att den senare vidrör hennes nakna fot som sticker fram under filten. Wow säger jag bara.

mars 29, 2010

Morley Morley, var har jag hört det förut?

Filed under: Böcker,Citat,Författare,Film,Läsning — klotho @ 21:14

När det gäller boken I mina skor så får jag erkänna att jag såg filmen först, och gillade den och kände delvis igen mig i ”systra”-konflikterna, även om jag och min syster inte bråkade om riktigt samma saker och skulle jag vilja hävda, ingen av oss har haft problem med skolan även om vi i vår ungdom också hade okvalificerade yrken som lillasyster Maggie*, men det hör väl snarare ungdomen till.

När jag såg att filmen baserades på en bok av Jennifer Weiner så blev jag intresserad, eftersom hennes debut Sängkamrater är en av de bättre i kategorin chick-lit. Jag har inte letat direkt aktivt efter hennes bok, men blev besviken på mig själv att jag inte ansträngde mig när jag såg att den skulle vara med bokrean. Sedan lördagens loppisbesök är dock boken i min ägo och då kom jag vad jag gillade i filmversionen, den vackra dikten av Elizabeth Bishop, men den gör sig definitivt bättre i original än översatt.

One Art

The art of losing isn’t hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three beloved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.

— Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) a disaster.

I filmen har den slarviga lillasystern Maggie fått jobb som sjukvårdsbiträde och blir uppmanad att läsa högt av en av patienterna, en äldre pensionerad och blind lärare. Maggie som är dyslektier med noll självförtroende när det gäller att läsa och analysera texter vågar sig så småningom på bådadera och glädjen i hennes/Cameron Diaz ögon när hon får beröm för sin analys av Bishops dikt ovan gjorde mig som biobesökare alldeles varm i hjärtat. I sin bok däremot  låter Weiner Maggie ockupera ett tomt rum i Princetons bibliotek och helt enkelt bara traska in på föreläsningar som hon tycker verkar intressanta för att bara lyssna. Vid ett tillfälle så blir hon sedd och lyssnad till och det är när hon analyserar dikten One art.

När jag nu mindes hur mycket jag gillade Bishop så kunde jag inte låta bli att googla på henne och hittade då bl a information om att hon bodde sjutton år i Brasilien och förutom att vara poet gjorde sig välkänd som översättare av Helena Morleys dagbok Minha vida de menina. Den boken står i min bokhylla men är direktöversatt från portugisiska med den svenska titeln Mitt liv som ung flicka. Ibland så består livet av de mest märkliga sammanträffanden. Genom Weiner ”hittar” jag Bishop som i sin tur översatt en bok jag tycker mycket om, men som knappast tillhör de mer välkända titlarna.

Mitt liv som ung flicka fick jag för mer än femton år sedan då jag var på en utställning/alternativmässa på Blå stället i Angered. Jag drogs som alltid till bokhörnet och där satt en kvinna med en massa olika böcker som jag fingrade på men vid detta tillfälle var jag en pank student som inte hade råd att spendera pengar på annat än nyttoting (mat och kurslitteratur) men när vi hade pratat ett tag så gav hon mig Mitt liv som ung flicka, för hon tyckte att det var en sån underbar bok som jag inte borde missa. (Vilka fantastiska människor det finns!)

Mitt liv som ung flicka är en dagbok som skrevs av Alice Dayrell (pseudonym Helena Morley) mellan åren 1893-1895, hon föddes i Brasilien 1880 med en engelsk pappa och en brasiliansk mamma. Hennes man uppmuntrade henne att trycka upp sina gamla barndomsminnen och de publicerades 1942, i första hand avsedd för barnbarn och andra släktingar. Boken spreds sedan i allt vidare kretsar och är både roligt och klarsynt skriven. Jag har inte läst den sen jag köpte den, men bläddrade nu lite i den och minns hur rolig jag tyckte den var och tidlösa bra berättelser är, även om de beskriver sin tid. De berättelserna lever vidare av sig själva i sin styrka av just bra berättande.

*=Maggie som i filmen är ganska så endimensionell är betydligt mer mångfasetterad i boken.

februari 27, 2010

Har också sett…

Filed under: Film — klotho @ 21:50

Valentines day och vi fick exakt det vi ville ha…en hel del slisk och trams och en stunds verklighetsflykt. Julia Roberts lyste starkast som militär på permission medan några av de kärlekstörstande/hatande kvinnliga rollfigurerna var helt bisarra.

Bright star

Filed under: Böcker,Författare,Film — klotho @ 21:45

Så lätt det är att bli övertalad, ringde A för att prata bort en stund men fick kasta mig iväg för hinna till filmen hon och H skulle se. Jag hann sätta mig ner innan filmen började men det berodde på att biopersonalen väntade in mig med ett par minuter (filmen går på Hagabion, inte SF). Vi såg Bright Star av Jane Campion som handlar om de tre sista åren i Keats liv och hans förälskelse i grannflickan Fanny. Jag hade siktat in mig på att se den när den kom (i december) men de tankarna försvann i det allmänna bruset. Jag är dock väldigt glad över att jag kom iväg och såg den, jag gillar dessutom att se filmer på bio, hellre än i hemmasoffan.

Bright star handlar alltså om John Keats, en då inte speciellt uppskattad poet och fattig som en kyrkråtta med kass hälsa. Jane Campion har baserat sin film på Andrew Motions biografi Keats och fastnade för bl a kärleksbreven som Keats utväxlade med ”grannflickan” Fanny. Jag hade en svag aning om att filmen var ganska lång när jag damp ner i biostolen (och det var den sex minuter från två timmar) men den kändes inte lång när man såg filmen utan jag njöt av praktiskt taget varje bildruta. Jane Campion har gjort en storslagen film som visar de små nyanserna, det är kärlek och förtvivlan men aldrig överspelande dramatik, jag vill nog kalla filmen för en ömsint berättelse.

Det är en också en passionerad film om unga människors bristande möjligheter i ett 1820-tals England där pengar spelar så stor betydelse för ens möjligheter på den äktenskapliga marknaden i flera skikt av det brittiska samhället. Keats  (Ben Whishaw) bor hos sin vän och poetkollega Charles Brown (Paul Schneider) och in i deras liv inträder Fanny Brawne (Abbie Cornish), en ung och spotsk kvinna som designar sina egna kläder och har svar på tal och bangar inte heller för att ge framförallt Brown rejält på nöten. Brown uppskattar inte det intresse som uppstår mellan Keats och Brawne utan gör sitt bästa för att så split mellan dem, dock utan att lyckas väl. Som man kan begripa så slutar den inte lyckligt eftersom Keats dör, bara 25 år gammal, men även med den insikten så är den en ljuvligt välspelad film som är både romantisk och rolig och vardaglig sin beskrivning där privatliv var något sällsynt. Fokus ligger mestadels på Fanny och hennes liv och syn på det och Abbie Cornish är fantastiskt bra i rollen som den självständiga och praktiskt lagda och även sanslöst förälskade Fanny. Ben Whishaws Keats är ömsint, romantisk och skör och perfekt komplement till sin älskade.

A och jag konstaterade att det är närmare tjugo år sedan vi läste Keats och jag hade en svag vurm för honom även innan litt vet-studierna och äger bl a en fin grön bok med snirkligt guldmönster där han, Byron och Shelley finns representerade. Det var ett av de köp som jag gjorde för att ta mig ur en engelsk bokklubb som lockade mig med fantastiska premier och sedemera dyra böcker. Vad jag minns från litt vetar-studierna är väl Ode till en grekisk urna.

Andrew Motions biografi över Keats

Vill man inte läsa den så kan man nöja sig med brev och dikter i nedan verk av Keats och Jane Campion (undrar hur de diskuterade urvalet 🙂

februari 15, 2010

Filmfestivalen år 2010 – sedan ”länge” förbi

Filed under: Film — klotho @ 20:01

Äter man mackan framför datorn så sparar man tid att gå till restaurangen och köa för maten där, då hinner man (jag alltså) fota mina numera gamla festivalbiljetter och lägga ut dem på bloggen innan jobbet tar vid igen.

Min tid räcker inte till för att kunna skriva alltför utförligt om filmerna just nu, så jag börjar med att lista de jag sett (och ännu inte nämnt) och kommer sen lägga till kommentarer allteftersom, om inte annat för att själv minnas dem. Det är flera av filmerna som jag önskar skulle komma upp på vanliga biografer men det är nog tyvärr ett fåfängt hopp.

Io, Don Giovanni

The woman with 5 elephants

The smell

The refuge

Vision

Wrong Rosary

The Phantom Pain

About Elly

februari 2, 2010

Göteborgs filmfestival 2010: A room and a half

Filed under: Film — klotho @ 17:47

 Joseph Brodsky* blev tvingad att lämna Sovjet 1972, han for till USA, men trots utmärkelser och arbete så fanns det hela tiden en längtan tillbaka till hemlandet och föräldrarna. 1987 fick han Nobelpriset i litteratur och 1996 avled han i en ålder av 55 år.

 I A room and a half reser vi med Brodsky tillbaka till hemlandet, under en båtresa från Helsingfors till Leningrad/St Petersburg filosoferar “Brodsky” och minns sin barndom och uppväxt. Det är en långsam resa som växlar fokus mellan hemma och borta. Filmen bygger på Brodskys egna texter och är en fiktiv dokumentär om hans liv och verk.

 Filmen är regisserad av Andrey Khrzhanovsky, som är känd för sina animationer och de används flitigt filmen igenom, och både förstärker dokumentären samt ger den en mer drömsk prägel.

 Under min ryska period (i mitten av 1990-talet då jag läste rysk litteratur- och kulturhistoria och hade storvulna planer på att resa till Ryssland för att lära mig ryska…de dämpades dock, men jag läser fortfarande gärna ryska författare) så läste jag en hel del av honom och det är definitivt dags att återuppta bekantskapen.

 Det är väl lite det som är charmen med bl a Filmfestivalen, man kan upptäcka nytt och man kan återupptäcka gamla favoriter.

 Det retar mig lite att jag är dålig på att komma ihåg fraser, för det var åtskilliga i filmen som var värda att lägga på minnet. Bl a om hur man skapar mirakel (!). Vad jag kommer ihåg är att Brodsky säger i filmen att det är svårare att döda en människa om man läst Dickens, apropå bristande kulturell utveckling och att hans generation (osäker på om man menar Sovjet eller världen) är den sista som ägnar sig åt kultur och läser klassiker. Nu är väl inte det helt överensstämmande bland bokbloggar, men när det gäller världen i stort är jag tyvärr benägen att hålla med honom.

 Min kompis systerdotter skulle använda ett presentkort och när min kompis föreslog en bok svarade den elvaåriga tjejen ”mina kompisar och jag läser inte böcker” och antydde något om töntigt. Inte nog med att tjejen faller för grupptryck, hon har inte heller någon boklig stimulans från sina föräldrar så hennes kommentar är knappast förvånande. Själv kände jag mig outsägligt nöjd med att i all fall ha två ”semi-bokmalar” till systersöner.

 

 

Ovan bok finns i min bokhylla och mycket passande håller Brodskij i en katt, i filmen finns hans barndoms katt med i många av hans återblickar.

*=vars stavning i bibliotekssammanhang är Iosif Brodskij (mer korrekt översatt från ryskan?)

januari 31, 2010

Göteborgs filmfestival 2010: Kaminey – Scoundrels

Filed under: Film — klotho @ 14:44

Igår började filmfestivalen för mig, min första festivalfilm blev Kaminey – Scoundrels som visades på Chalmers 1. Tack och lov på eftermiddagen, för hade det varit en 10.00-film hade jag inte orkat upp efter veckans slit.

Kompis N köade till balkongen och fixade platser till första raden så det var någorlunda okej benutrymme.

Kaminey – Scoundrels är en Bollywoodfilm modern anda. Den handlar om de båda bröderna Charlie och Guddu som efter att deras far dött skiljs åt och väljer helt olika vägar i livet. Charlie som läspar (kan inte säga S och F) gillar den snabba vägen och jobbar med att fixa utgången på hästkapplöpningar tillsammans med en brödratrio. Den yngste av bröderna är hans bästa kompis och närmare bror än vad hans riktiga bror är. Guddu (som stammar) studerar och jobbar på  en NGO med att informera om AIDS och dess skadeverkningar. Han är tillsammans med Sweety.

De båda brödernas tillvaro slås sönder, fast av olika anledningar. Charlie kommer över en sändning kokain som ger honom ett visst mått av storhetsvansinne och som också gör honom till ett byte för de som blivit av med kokainet.

Sweety avslöjar för Guddu att hon är gravid och dessutom syster till en lokal gangster med politiska ambitioner så om de inte gifter sig så kommer Guddu troligtvis att bli dödad.

Sweetys bror vill dock döda Guddu ändå, vare sig de gifter sig eller ej för han har förhandlat med en lokal byggherre om att Sweety gifter sig med byggherrens son får han x antal kronor till sin politiska kampanj. Han har dessutom blivit av med ett större parti kokain…*

Det är en fartfylld, som de flesta Bollywoodfilmer (har själv bara sett tre) och det är mycket våld och snabba pengar samt korruption. Sweety är den enda kvinnliga karaktären i filmen, som får ett visst mått av utrymme.

Kaminey är en del av den utveckling som håller på att ske inom indisk filmindustri och vi diskuterade efteråt hur den är filmen mottagits utanför de stora städerna. I filmen så kysser Guddu och Sweety varandra, och det är ingen kysk puss på pannan utan en rejäl tungkyss som förebådar samlag. Känner man inte till bristen på sexuell intimitet i indisk film så känns detta ganska diskret för en blaserad västerlänning. Det blir dock inget mer än kyssandet som visas, men för en indisk befolkning som på sin höjd är van vid en omfamning eller en kysk kind- eller pannpuss så är detta nog en stor förändring.

Charlie och Guddu spelas av indisk films senaste stora filmhunk Shaid Kapoor, han påminner lite om en ung Marcus Schenkenberg, hans överkropp exponeras flitigt i bl a vissa drömsekvenser. Jag misstänker att Shah Rukh Khan (också indisk Bollywoodhunk) borde känna sig lite orolig, för Kapoor ser ut som hans lillebror och är dessutom sexton år yngre.

Kaminey – Scoundrels
är regisserad av Vishal Bharadwaj och släpptes förra året. En film som kan vara en passande väg in till Bollywood för nybörjare, funkar för mig i all fall. Om Shanti Om, som jag såg förra året (med just Shah Rukh Kahn i huvudrollen) är en betydligt mer klassisk Bollywoodrulle, men även den väl värd att ses för att upptäcka en annan värld.

*=Detta är en mycket förkortad version av filmens alla intriger.

januari 16, 2010

Andra filmer

Filed under: Film — klotho @ 17:15

Det är ju inte bara filmfestival i januari, vi har ju de gamla vanliga biograferna också och på Hagabion visas fortfarande Augustilunch i Rom och Drottningen och jag, båda väl värda att ses. Jag har fortfarande inte sett Still walking och den vill jag försöka hinna med innan den slutar att visas. Bright star kan man se både hos Folkets bio och SF och den tillhör också kategorin ”vill se”. Fish tank är ytterligare en film som jag vill se. Snabba cash lockar däremot inte, det känns som om jag är en av de få som inte var förtjust i boken och det lilla jag sett av filmen ger inte mersmak.

Jag är lite tveksam till att se Up in the air, däremot ser jag fram emot premiären av Men who stare at goats i februari, också med George i en av rollerna. Hans medaktörer är Ewan McGregor (!), Kevin Spacey (!) och Jeff Bridges.

De filmer jag sett i år är Avatar och Sherlock Holmes, båda bra på sitt sätt. Avatar blev den största överraskningen eftersom jag inte riktigt visste vad filmen handlade om (och jag har inte sett vare sig Alien-filmerna eller Titanic av Cameron).  Sherlock Holmes var ungefär som jag förväntade mig när Guy Ritchie hade regisserat. Jude Law var ovanligt förtjusande (med tanke på att han inte tilltalar mig i vanliga fall så blev hans Watson en positiv upplevelse).  Det som dessa två filmer har gemensamt är dock förtjusningen i överdrivet och långdragna våldsscener. Om regissörerna kunde lära sig att säga ”cut” lite tidigare så skulle kvalitén höjas rejält. Nu blir det bara tjatigt, överdrivet och en gnutta osmakligt frossande i våldsamheter.

11 filmer

Filed under: Film — klotho @ 16:58

Jag gillar teknisk utveckling i väldigt många fall och framförallt när det gäller Filmfestivalen i Göteborg. Det är så ”geschvint” (som farmor skulle ha sagt) att lista filmerna man vill se, föra över dem till ett personligt schema och smidigt undvika kollisioner för att sen gå vidare att betala, få bekräftelse till e-postadressen. Jag ägnar fortfarande rätt mycket tid åt att katalogen, som jag föredrar att kunna hålla i handen istället för att läsa på nätet, men tråkgörat har blivit så mycket smidigare.

I förra veckan hade jag filmfestivalsmiddag för några kompisar, jag bjöd på soppa och egenhändigt gjord glass (ja, soppan var också egenhändigt gjord) och fram tills dess att vi började bläddra och läsa i katalogerna så flödade samtalet fritt, därefter så försjönk vi i djup tystnad med enstaka korta kommentarer eller ibland en fnysning eller grymtning. Efter någon timma så började vi prata om filmerna,  tipsa och försöka övertala varandra samt konstatera att mer genomläsning krävs.

Med tanke på att jag jobbar som vanligt, inlåst på ett kontor mellan 0800-1630 så är det kvällar och helger som gäller för min del. Att sen biljetterna numera kostar 70 kr styck gör sitt till när det handlar om att begränsa urvalet. Efter en hel del funderingar, ändringar och genomgången ekonomisk situation i januari landade det på 11 filmer och då har jag fått vara hård, intill hjärtlös mot mig när det gäller att begränsa sig.

Det blev två indiska filmer (The smell och Kaminey), en fransk (The refuge), en iransk (About Elly), en turkisk (Wrong Rosary), en italiensk (Io, Don Giovanni), en irländsk (The eclipse) och en tysk (Phantom Pain) samt film om Hildegard av Bingen, Joseph Brodsky och en rysk kvinna som lärde sig tyska för att överleva under kriget och som verkat som översättare.

Det finns onekligen filmer som etsat sig fast i mitt minne under snart tjugo år av filmfestivalstittande, både fantastiska och några som man minns med en rysning. Och väldigt många som jag tyvärr har glömt. Borde naturligtvis ha gjort som mina kompisar, sparat alla programmen. Jag brukar spara dem i någon hög i några månader men sen så ryker de till pappersinsamling. Å andra sidan behöver man kanske inte komma ihåg allt, vissa saker och händelser får vara i just den stunden det sker och sedan sjunka undan.

Förra årets favoritfilm, 35 rhums, är dock fortfarande i färskt minne. Jag valde filmen mycket för att få lyssna på franska, men ur den synpunkten var det ett misslyckande för det var verkligen ingen pratig fransk film. Däremot så minns jag den som en behaglig film om ett vardagsliv hos en franska familj (far och halvvuxen dotter) med vissa scener som etsat sig fast lite starkare än andra. En film där känslor gestaltades istället för att talas om.

Några filmer som jag valde bort är de som faktiskt fått distribution och förhoppningsvis dyker på svenska biografer inom en snar framtid:

Agora – en film om Hypatia av regissören Alejandro Amenábar (fick en Oscar 2004 för Gråta med ett leende)

Life during wartime – en fristående fortsättning på Happiness av Todd Solondz

Lebanon – regisserad av Samuel Maoz och handlar om kriget i Libanon på 1980-talet

Soul Kitchen – regisserad av Faith Akin (som gjort Mot väggen och Vid himlens utkant) som fick juryns särskilda pris i Venedig. En berättelse som utspelar sig på en sylta i Hamburg.

Valhalla rising – med Mads Mikkelsen och regisserad av Nicolas Winding Refn

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.